Förutom en nervält lampa som gick i kras är allt som det ska. (Lite jobbig historia det där, men sensmoralen är; Stå inte naken och öppna fönster i ett bostadsområde.)

Mitt huvud känns i alla fall inte längre som en svullen slempropp, har köpt in båda Melissa Horns Album till mitt iTunes, och ingen bakfylla. Very najs.. Hade man bara sluppit att gå till jobbet ikväll hade det vart super! Men, jag måste vara realistisk. Jag behöver pengar, så är det bara, och om jag har tur får jag snaskat till mig lite övertid nu på måndag också.

Borde väl utvärdera personalfesten också. Schysst mat, hyffsad efterrätt, fulla kollegor, nån idiot som skulle slicka alla tjejer på halsen, (Neeej, inte jag, jag kysser hellre.) eller nej, det var ett helt sjok med brunstiga killar, ni vet sånna som står tio-femton centimeter från tjejernas ansikten.
Det som var lite tråkigt var att det inte var så mycket lekar kollegor emellan, det hade vart roligt, släppa spänningar liksom.

Och krogen ska vi inte prata om.. Jag fattar verkligen inte grejen..

-Halsduken är virad runt halsen (Check)
-En flaska Kan Jang, redo att förtäras. (Check)
-Tre paket halstabletter. (Check)

Tjaa, det är väll det enda jag har i nuläget att förtrycka den intågande förkylningen med. Får hoppas att det går vägen, för jag måste på vår personalfest! Det ska bli så sinnessjukt skoj, men en tolvtimmarsnatt med snor och bakfylla som geggar omkring i min hjärna ser jag inte fram emot ett dugg.

Önska mig lycka till.

Det verkar som att min hals börjar gå åt skogen, om det beror på förkylning, nya influensan (skyll inte på grisarna) eller för mycket skrålande till valfri Lars Winnerbäck-platta i bilen återstår att se.
Jag har i alla fall slängt ihop en liten dunderkur i all hast för att ta det säkra före det osäkra. Jag ska jobba två tolvtimmarsnätter nu i helgen, och innan det blir det personalfest, så det sista jag behöver är en förkylning som ligger och gnuggar min hjärna tillsammans med min kommande baksmälla. Kokade upp lite citron- och ingefärsté och pressade i en citron i det. Hjälper inte C-vitaminerna mig nu, så gör inget det..

Eller, javafan, musik jag lyssnat på i flera år skulle lika gärna passa in. Men idag lyssnas det flitigt på Karin Ström. Köpte albumet "En saga om en sten" för snart två år sen tror jag, och jag faller gärna tillbaka till den med jämna mellanrum.

Hoppas att den här inbäddningen funkar nu. Här kommer ett klipp till, bara för att jag gillar de här båda låtarna lika mycket.

Det är inte en lite skum känsla man får av att komma in i sin lägenhet och se ett litet kort med en kasst målad mangakille/tjej. (Sjukt androgyn bild)

"Jobba för nåt du tror på".. Jaha? Vad fan ska det betyda? Okej, låt se vad det här har att erbjuda.
"VÄNDER"

 

Nämen ser man på, det är ett vykort från svenska kyrkan.. Läskigt.*
"Tycker du inte att du skulle bli en bra volontär i svenska kyrkan? ;)
Kom tillbaka! //Svenska Kyrkan"

Vem har skickat det här till mig? Det är märkt med Gymnasie Vykort på baksidan, så min gissning var först att det var mitt ex som skickat det, eftersom hon är med i det heliga samfundet. Men hon nekar, så min gissning ligger på att det är någon annan av hennes kristna kompisar som skickat den. Jag vill inte ha med dom äckliga svenska kyrkorna att göra!


*Läskigt i det avseendet att jag inte längre tror på gud, inte ur svensk kristlig syn i alla fall. Kristendomen, likt alla de andra linjära religionerna, har aldrig haft alla hemma. Linjära religioner är bara en ursäkt för att likrikta människor, som Hitler ville göra. Missionärer och omvändare, de lägger sig i den moderna vetenskapen (Katolikerna främst, i det fallet)
Enligt mig skulle det varit häftigare om Asatron fortfarande fanns kvar i Sverige, bortsett då från att offra människor i offerlundar, men sexorgierna kunde gärna få stanna. Istället för myglande låtsaspacifister så hade vi åtminstone haft en religion med lite stake.
Den protestantiska kyrkan vi har nu är ju bara en följd av en girig kungs suktande efter mer cash i stadskassan, bara så ni vet min inställning. Det ska bli skönt när kristendomen dött ut helt i det här landet, och alla andra linjära religioner med för den delen.

Den som vill prata mer religion med mig kan skriva en kommentar med frågor, jag måste ha nåt att gå efter när jag snackar religion.

Allt är gött, jag har hittat min kamera, hittat min iPod, städat min dator på skräpmusik och just nu sitter jag och Anna Räntfors och ritar kön på ett anteckningsblock. Blir jättefina.. Kan dom bli annat. Vi börjar få kläm på anatomin nu, det ser inte bra ut, men det går frammåt. Lite synd att hon ska åka iväg till österrike i sex månader nu nästa vecka.

Alla människor försvinner nu för tiden känns det som. Att vara kvar i samma lilla stad är inte längre ett alternativ, det är ett nederlag. Alla ska ut, bort, bli någon större, samhällets norm som ska följas. Inget illa menat, Anna. ;P

Okej, jag ska ju också ut härifrån och läsa vidare. Men jag trivs bra i Varberg och funderar egentligen inte på att flytta härifrån i första taget.

Det började oskyldigt i en pop-quiz om David, teh birthday kid, en David-quiz helt enkelt. Jag kunde inte alla frågorna dock, det var sjukt jobbigt, eftersom jag känt honom under så lång tid. Hur som så innehöll frågesporten en film från när vår lille trummpenis (David...) var liten och äcklig, vilket fick mig att tänka på en annan film vi gjorde: "Emil In The Woods"
Jag sprang naken och Anton jagade mig med en rostig yxa. Ehh, basic story; jag var en utdöende art av något mänskligt djur, som på nåt sätt hotade den riktiga mänskligheten, och därför skulle Anton teh hunter jaga och utplåna mig.

Själva filmen var väl inte så jävla speciell, men idén, idén är något värt att tänka på. Den kläcktes under en vecka i åttan, varpå vi filmade in den under helgen, bara för att. Ingen mening, ingenting, bara för att det var kul och vi hade en kamera och en idé.

Det är inte heller det enda projekt vi gjort tillsammans bara för att vi kunde. Vi rodde i små gummibåtar nerför en å en hel dag, vi intervjuade Lasse Beicher (har fortfarande hans signatur liggandes någonstans) och spelade in det som ett radioprogram, vi åkte till bohuslän, bara för att vi kunde.

På väg hem snackade jag och Anton om det, hur bittra och cyniska vi har blivit, och hur svårt allting plötsligt är..

Men är det verkligen så? Har allt förändrats? Finns det gränser, svarta linjer för hur långt vi kan gå?

Nej, det klart det inte gör, det är bara konformiteten som börjar få grepp om oss. Tvånget och strävan efter förverkligande och vardagssysslor är det som hämmar en människa från att få utlopp för sina ideér och impulser. Allt var inte enklare förr, det är lika enkelt nu.

Håll det i tankarna.. Så att ni inte blir som dem..

Allt som krävs är en idé och en vilja att sätta den i verket. Låt inte hjärnan sätta stopp för allt det kreativa.

Jag skrev om Mr. - numera födelsebarnet - David, lite som att det skulle vara ett nödvändigt ont. Men det är bara så fel det kan bli. Jag fick mig en tankeställare och det krävdes inte så mycket. Jag, Anton, David och en rad minnen från en tid som var förut. En insikt om hur lätt allting var bara man gav sig fan på det. Det var fint att få träffa David igen, se på film från när vi gick i åttan och spelade in en film. (Se nästa inlägg, "Ideér") Jag har hur som helst haft en av dom bästa nätterna på länge. Det var skönt att få sig en återställare. Tack David, och på återseende.