Rätt som det är kommer jag på migsjälv med att tänka i banor som; -Åhh, varför gjorde jag slut med henne, eller; -Shit, jag måste skaffa en tjej, nu! Fort!

Varpå jag slår migsjälv i huvudet, för att mina hjärnspöken ska fly undan ett tag. Vad håller jag på med? Gjorde jag inte slut med Hilda just för att det inte fungerade som förhållande hela vägen ut, och jag ville ju vara ensam, eller åtminstone lära mig att handskas med det? Jo så var det ju.

Det finns för mycket som bygger kring tvåsamhet, åtminstone om man, som jag, är en sån som inte går ut och gnuggar sitt kön mot andras på krogen varje helg så är ett stadigt förhållande enda alternativet, tror jag. Det är ungefär så mitt jag tänker - även fast jag hade tänkt mig en förändring nu.
Jag vill skylla på att det är verkligheten, mina föräldrar och samhället som format mitt psyke så här. Men är det inte så? Alla aktiviteter ska göras i par. Ett überexempel på detta är ju bio, beställer man biljetter via internet är den automatiskt inställd på två. Ser du någon som sitter själv på samma bio som dig och dina vänner tänker du:

"Öö, sitter inte han där borta alldeles ensam? Varför då? Har han inga vänner? Han är kanske mobbad.. Stackarn. "

Det är i alla fall vad min första tanke skulle vara. Även fast killen ifråga kanske bara vill se den nya Beck-filmen på bio innan den kommer ut på TV om ett halvår. Alla hans kompisar kanske hatar Beck, eller så såg dom den när han var på utlandssemester, vad vet jag. Grejen är att man inte ser en kille som går på bio för att se en film, man ser ett freak som krupit ut med sin ensamhet bland oss vanliga.. Ska man kolla på film själv ska det vara framför TV:n i en tätt försluten lägenhet.

Att leva i ensamhet är ju naturligtvis inte heller nån slags utopi, ganska långt ifrån för att vara ärlig, tror jag..

Men aldrig mer tänker jag skynda mig in i ett förhållande bara för förhållandets skull. Jag ska bli vän med migsjälv först..