Som jag redan skrivit så har jag en vision vad gäller kärleken det här året. Jag ska sluta leta, vara migsjälv, känns som en evighet sen sist det hände. Allt är frid och fröjd, tre dagar av fyra. På den fjärde sätter hon alltid en käpp i mitt hjul. Vi lever i en liten stad, det är inte svårt att se och höra information, inte minst från ansiktsboken.

Det är ändå en sjukt konstig sits jag sitter i. Jag var den som gjorde slut, ville inte leva i par, inte med henne i alla fall. Och ändå, så fort jag ser något som antyder på framsteg på ny mark för hennes del, är det som att mitt hjärta slutar slå, blir till en stilla sten av granit i mitt bröst. Är det svartsjuka? Vill jag inte att hon någonsin ska bli rörd igen? Jag tror inte det, varför skulle jag vilja henne något så ont som evigt celibat? Nej, vad jag tror så ligger det i att hon tycks så frenetiskt leta efter någon som ska fylla upp tomrummet, medan jag inte gör det. Två helt olika vägar att gå.. Att säga att man vill vara för sig själv ett tag känns som ett nederlag, medans hon som en fenix reser sig ur askan. Det känns som att jag är den som förlorar, därför att jag inte är den som är pånyttfödd, ute på banan igen, dejtar, ser till att ta mig ut ur ensamheten. För ensam vill ingen människa vara. Allting kretsar kring tvåsamhet tycks det.

Och när det händer..

"Hon har hittat någon annan, Emil.. Varför har du inte gjort det? Varför är du inte lika bra som henne?"

"Det är tvångstankar.."
"Jag vet."
"Jag tänker för mycket."
"Jag vet det med."


Nu när jag tänker på det är ju inte att hon gör "framsteg" det som är problemet, utan att jag inte kan undvika det trots att jag vill. Det är svårt att läsa den senaste uppdateringen av vad som hänt på fejan, utan att det smetas ofrivillig info i ansiktet på mig.

Jag tar itu med det här imorgon.

God natt allihop.

Ja, jag är väl medveten om att jag snöat in på hans låtar på senaste..

Måste till jobbet nu! Ses!

Jag tycker det hade vart sjukt kul att bli författare. Kanske inte helhjärtat, men på fritiden? Att få ge ut en bok vore att sätta ett spår i historien, slippa bli omsluten av glömska när min kropp inte längre finns kvar i den här världen.

Just nu träningsskriver jag mest. Små noveller, dikter, tja.. den här bloggen är också ett träningsredskap.

En annan sak jag skulle vilja göra är att skriva brev. Ja på riktigt. Inga mail, inga långa sms. Riktiga brev, med penna och papper.
Det är något värdefullt i det, till skillnad från mail är ju brev ingenting man slänger efter ett tag, eller, jag sparar inte det jag har i min inkorg i alla fall.. Det kan ju hända att det hamnar i en låda på vinden någonstans, men det sparas i princip alltid. Jag har fortfarande kvar de brev jag fått, även fast de kan räknas på fingrarna. Hälften av bem är kärleksbrev, eller brusten sådan. Mitt första brev fick jag av tjejen som bor granne med mitt familjehem. Ett sånt där übergulligt selstavat kärleksbrev som bara en sjuåring kan skriva. Har det liggande, inramat och fint i en garderob..

"Emil, du måste börja smycka dina kala väggar snart"
"Ja, jag vet, men idag vill jag verkligen inte.."

Finns det någon där ute som skulle vilja skriva brev med mig? Inte något frenetiskt skrivande. Kanske ett brev i månaden, kanske fler, kanske färre. Det är det som är tjusningen. Det tar den tid det tar. Man skriver när man har lust, om man har lust.

Skulle någon vilja skriva brev till mig, släng iväg en kommentar, eller skicka ett brev direkt, vad vet jag. Min adress är ju inte direkt svår att hitta.

Emil

Okej, jag har inget emot svensk vinter, men nu får det vara nog. Jag skyller på den grå himlen, det är dens fel att min ork inte är där idag.

Jag känner mig lite som gubben Pettson i den där berättelsen när han är så sjukt depp. Skulle haft en katt med en liten grön mössa här nu. =) Jag skulle behöva lite kommentarer idag. Är det någon som har lite peppig musik att tipsa om? Vad kan man göra en eftermiddag som denna? Ge mig lite tips! Nu!

Jag gillar inte att skriva sånna här "Jag har bara fem minuter till förfogande"-inlägg, men jag lovar att det blir bättre när den här månaden är över. Mer fritid för det jag vill göra. Jag ångrar såklart inte att jag är med i gänget i Hunnesta'revyn, det klår ju en kväll på köttmarknaden när som helst, inget tvivel.

Får nöja mig med Timbuktu i lurarna och bita ihop i väntan på tiden.

Fan, den här veckan har verkligen kört slut på mig. Jag har verkligen jobbat från 06:20-22:00 (Då räknar jag uppvaknandet med såklart.) Hela den här måndag-fredag. Blä säger jag bara. Jag hatar att inte ha tid!

Nu ska jag iväg igen, men imorn slipper jag i alla fall att gå upp för att stappla iväg till en kurs.

Hugs and kisses, kanske skriver när jag kommer igen vid tio.

Det finns dagar då jag tvivlar på min egen förmåga, dagar där man vaknar upp med den där känslan av att världen under täcket är snäppet bättre än resten där utanför. Jag har bestämt mig för att för att inte försöka hitta någon framöver. Jag ska bli av med min love-addiction, ta det lugnt, se världen med nya ögon. Jag vill bli lagom ihågkommen, men vet inte hur man gör.

Dock vill inte alltid min kropp hänga med på detta. Jag blir slö och letargisk, vill bara krypa ihop i fosterställning i min soffa.

Kanske inte bokstavligt, jag hoppas att ni förstår känslan ändå.

Då är det tur att man har Winnerbäck vid sin sida, en vän som aldrig sviker. Okej, inte för att jag riktigt stormtrivs med hans nya skivor, men de gamla talar direkt till hjärtat. På riktigt..

Jag ska ge lite exempel, men först vill jag att du som läser ska vara mottaglig.

Töm ditt huvud på tankar, fokusera nu på begravningen av någon som stått dig nära. Din bror, syster, morförälder kanske. Jag lyssnade sönder den här låten när min farmor dog.

Tänk nu på när du var sådär ung och kär.

När ingenting kunde stå i din väg.
Själv har jag alltid den här låten på så fort jag har hittat någon jag älskar. För jag blir nog alltid naiv när jag blir kär.

Lars Winnerbäck - Kom

Gillar man inte Winnerbäck är man nog en lite tommare människa.. Ur mitt perspektiv. Men det är okej, man kan ju gilla band som Kings of Convenience istället. ;D