Ser att jag inte skrivit några vettiga inlägg på senaste, bara en massa utfyllnad, youtubeklipp. Tja, vad gör man inte för att hålla kvoten på ett inlägg om dan så intakt som möjligt. Det är inte mycket att göra när man jobbar nätter, kommer hem, slocknar och vaknar som jag gjorde idag. Klockan sex.. Yay!

Ikväll ska jag bara plinka på gitarren, dricka kaffe, skriva, tänka och bara ha det allmänt lugnt och skönt. Ahh, jag älskar att inte ha några måsten.

Förresten, angående tidigare inlägget. Om movits kommer och spelar i Varberg, så blir det den 3:e juni.

Apropå ingenting så har jag hört det ryktas om att dessa gossar ska spela i Varberg. När har jag ingen aning om dock, får väl helt enkelt hålla ögonen öppna för den dag då de kommer. 

Timo är snäppet högre än de flesta artister i Sverige, och i dessa psykadeliska schlagertider är det skönt att låta öronen få lyssna på riktig musik.

Det bästa av två världar, den här versionen av låten är riktigt bra.

The saga of my lägenhet.

Det var en gång, som i så många sagor tidigare, en ung man som bodde hemma hos sina föräldrar. Den unge mannen trivdes väldigt bra, men som många andra i dennes ålder längtade även han efter ett liv i oberoende av sina föräldrar.
Så kom den dagen då den unge mannens föräldrar fick höra talas om en bostadsrätt som var till salu inne i den stora staden.
 -Nu. tänkte den unge mannen. Nu är det verkligen dags att lämna familjehemmets lugna vrå.

Sagt och gjort, den unge mannen köpte loss lägenheten för en mycket rimlig summa och på sensommaren fick han nyckeln till friheten.

Men sagan är långt ifrån ett lyckligt slut, ty lägenheten var illa åtgången av decenniers vanvårdande. På golvet låg något som en gång i tiden vart den grannaste heltäckningsmatta, numera grogrund för tusen och åter tusen av bakterier. De en gång så vackra och oskuldsfullt vita tapeterna hade antagit en vommerande gulaktig ton. Ju längre man såg sig omkring i lägenheten, desto mer framhävdes det inferno som rådde under den bara lite allmänt vidriga ytan.

Den unge mannen bad sina föräldrar och vänner om hjälp och snart var de i full gång med att riva ut detta anskrämliga inre. De slet ut heltäckningsmattorna så att tusen år av samlat damm och bakterier yrde runt i luften som snöflingor. De sandpapprade inuti skåp, garderober, i taket, på dörrar och elementen för att kunna måla nytt över allt det smaklösa. Tapeterna föll och blottade den i jämförelse mycket vackra väggen av grå betong och solblekta lager av ännu äldre tapeter.

Det var ett kämpigt arbete och flera gånger var den unge mannen nära att ge upp sin dröm om en egen bostad. Det verkade som om eländet aldrig skulle ta slut, ty så fort de hade åtgärdat ett fel, dök tre andra upp.
Men de gav aldrig upp och allt eftersom dagarna gick kunde man skymta allt mer av slutet på denna kamp.

Och så, en småkulen höstdag, stod den klar, vackrare än någonsin förut..

Nu kunde äntligen det riktiga äventyret för den unge mannen ta sin början.
Men det, mina vänner, är en helt annan historia..

Jag lider av ordfascism. Det är inte lätt när 90% av alla människor man träffar stavar som krattor, och dessutom inte har stake nog att erkänna att de sög i svenska. Var och en är numera självutnämnd dyslektiker..

Okej, jag börjar bli mer förlåtande, av ren brist på ork, för alla stavar som om de hade bott i det här landet en månad.

Nu har jag suttit och kollat på titeln på en lapp (Kollegorna älskar att skriva lappar här med, som på vilket jobb som helst.) och jag gråter snart ögonen ur mig över hur snett folk kan skriva..

Titel:

Jag vet att jag redan spelat den här på bloggen tidigare, men den passar så bra för att beskriva den känsla som råder i Varberg just nu sedan en kille försvann spårlöst.

Det är verkligen inte roligt att folk försvinner, men det värsta är alltid för de närmast anhöriga. Jag hoppas att de får klarhet i situationen så fort som möjligt, så att de kan gå vidare.