Det är ju jobbigt att medge, men just nu står jag lite utan arbete, så jag är faktiskt på väg till arbetsförmedlingen för ett sånt där obligatoriskt möte.
Det är inte så illa som det låter, det handlar mest om att det inte finns så stort behov av oss behovsanställda på ringhals, vilket innebär att vi istället för att sparkas hamnar i ett slags viloläge, som kanske varar, tja.. Cirka två månader.

Den som verkar ta värst på det hela är dock min store far som inte tycker att jag ska sitta hemma och såsa (Vilket jag heller inte gör, han bara tror det.. Ser det han vill se.)

Hur som. Det här är vad jag tänkt göra dessa härliga A-kasse-månader:

• Kolla runt på andra jobb.
• Börja fotografera med film igen.
• Lära mig några låtar på gitarr.

Okej, det får räcka så länge. Det är för tidigt för att komma på resten just nu.. Blä för att stiga upp tidigt..

Det jag fått lära mig den hårda vägen nu när min macbook varit hjärndöd - Tjaa.. hur länge har jag inte varit kontinuelig? Två veckor? - är hur viktigt det är, för mig i alla fall när jag bloggar, mobilitet. Jag tror att jag avskyr att vara låst vid ett och samma ställe.

För ärligt, det ger ingen ro att blogga framför en 37" skärm.. Det suger.. stort.. Jag vill kunna krypa undan och få blogga i fred. Kunna känna när jag sitter i köket att: "Nu fan, ska jag nog ta och skriva lite" utan att behöva ta mig de där tio stegen som det ändå är att gå till soffan. Där vill jag ju inte heller blogga, för jag vill ju blogga i köket ju..

Jag kan knappt förstå hur jag klarat mig. Viljan att skriva har alltid funnits där de här två veckorna, eller hur länge det nu rör sig om. Det enda jag lyckats få fram har ju vart några musikvideos och lite frustrerad, olycklig kärlek som behövde ventileras för att jag inte skulle implodera.

Herregud vad skönt det känns att vara tillbaka..

Jag har gjort det! Jag har fått ett lik att leva igen! Mohohaha!
Äntligen! Som jag har längtat efter den här dagen!
De sa att jag var galen, de hånade och skrattade åt mina teorier.
Men nu! Nu ska det bli ändring på det!
Jag är ett geni!

Ska bara installera firefox först..

...
Sådär..

Och nu.. är det vi som erövrar världen..
Min älskling...
Min Macbook..

Ibland önskar jag att jag inte var så fylld av svårmod och grubbel. Ibland önskar jag att jag kunde sluta längta efter det som är så omöjligt att få. Så många gånger har jag pustat ut, tänkt att nu, nu är det äntligen över. Nu, kan du äntligen vara en av mina allra bästa vänner.

Men ändå, när allt slam och grus har sjunkit till botten, är det alltid något som river upp det till ytan igen. Du berättar om när du är ute och vad du gör med mansköttet som finns tillgängligt. Och även fast jag inte vill att det ska vara så, så känns det som att du sticker en kniv i mitt bröst. Jag kan inte längre prata, inte längre andas, inte heller tänka. Bokstavligt talat. Allt annat känns så meningslöst, allt allt allt. Jag ser bara en svart dimma, där det då och då flimrar till små glimtar av det liv jag aldrig fick, med dig.

Det känns så orättvist, det här livet. För det känns som att inte någon någonsin kan älska dig som jag. Hade du bara sagt de tre underbara orden hade jag kunnat dö, här och nu, och ändå känt mig nöjd med livet som jag fått.

Men nu är det inte så. Det kommer att vara någon annan, obetydlig, själlös människa som kommer att få dig. Jag äcklas vid tanken, men det är den sanning som jag måste uthärda och leva med för att få vara i din närhet.