Haha, nej, jag är inte medlem där, men en regnig dag som denna, i väntan på att Viktoria kommer tillbaka från sin fika med kusinen är det kul att fördriva tiden med något.

Mitt genomsnittliga IQ, enligt mensas test, är 119.

Det låter inte som så överdrivet mycket, men jag klår i alla fall 90 procent av resterande svenska folket enligt resultatet. 12 poäng ifrån att kunna vara med i klyftiga klubben. Woho!

Sen är det ju så att man ska ta de här testen med en nypa salt. I know..

Det finns de göromål som jag, och resten av den moderna mänskligheten drar sig för att göra, eller snarare ta tag i. Vi lever i ett stressat samhälle. Springer omkring som hetsade myror - även fast de säkert får mer vila än oss - och jobbar, äter, sover och försöker åka utomlands en gång om året för att få komma bort. Bort från tillvaron, som vi (läs: ni som känner er träffade) inte trivs med ändå.. Dagens människa är mycket snack och liten verkstad, och hon skäms över det, men är för stolt för att erkänna.

En av sakerna som gnagt mig på sistone är, som titeln avslöjar, min farfar Eric, som jag inte besökt på länge.

Varför vet jag inte, det har väl bara inte blivit av.. (Typiskt citat av dagens människa..)

Jag har gått och tänkt på det mycket på sistone, och att det får bli någon gång när jag får tid över i veckan. Månader har gått utan att jag lyft ett finger, bara tänkt tanken, och för varje gång det händer så tynger det mig ytterligare lite till. Så nu, idag, äntligen, fick jag tummen ur min beniga ända och åkte för att hälsa på honom. Tog med kameran medan jag ändå var i farten. Det är ju omöjligt att veta hur länge en gammal man som honom kommer att vara i livet.

 
Ja, även jag tittar mig i spegeln ibland..

Det visade sig att jag oroade mig lite för mycket över den gamle, han var piggare än vad jag sett på länge, satt och läste tidningen i sin förstoringsapparat som han har vid skrivbordet. Han var inte sen på att ge mig lite dåligt samvete för att jag är dålig på att hälsa på. (Även fast jag nog är det enda av barnbarnen (och barnbarnsbarnen..) som hälsar på över huvudtaget.) Det bestod bara av meningen "Emil.. Va har flöget i dig som har fått dig att komma hit och hälsa på?" men, tja, det var en väl förtjänt pik och han har väl all rätt att undra.

Nej han är inte så bitter som han ser ut, det ni ser är följden av två (tre?) strokes.
 
Han varken hör eller ser särskilt bra, så jag och alla andra som ska prata med honom måste trä på honom ett par hörlurar kopplade till en liten ljudupptagare som förstärker så in i helvete.. Det ser ut som om han har en freestyle på huvudet.

När det väl är gjort är han inte så svår att prata med. Vi snackade mest om sånt som hänt. För att vara snart 105 så har han inte dålig koll på läget. Jag frågade också lite om Kattarp-släkten som jag är med i (Fick med mig två pärmar hem om det..) och lite andra ting. Det mesta handlade om hur det var förr i världen. Han kommer verkligen ihåg allt möjligt.

     
Tre timmar senare så lämnade jag honom, nöjd och belåten.

Det är fruktansvärt synd att inte ta sig tid till de som är närmast en. Det har jag fått lära mig idag. Från och med nu ska jag försöka sträva efter att bli mindre snack och mer verkstad. Det, tror i alla fall jag, gör det här till en bättre värld.

Johnny Cash - Hurt

Jag har ett litet projekt som jag hobbypysslar med så fort jag tänker på det. Det började som ett miljöprojekt i gymasiet där jag beräknade mitt genomsnittliga utsläpp av koldioxid med bil per månad och därefter plantera träd för att "nollställa" mitt eget utsläpp. Dra mitt strå till stacken så att säga. Klappa mig själv på axeln. Mätta egot.

Jag kommer inte ihåg mitt genomsnittliga utsläpp, men det krävs i genomsnitt ett träd per person och år.

Mitt lilla projekt fortsätter än idag. Igår var jag ute och planterade tre träd i Brunnsbergsparken, och tre till står i en vas i mitt fönster för att slå rot. Jag har valt pil av olika slag eftersom det är ett snabbväxande träd, kan absorbera tungmetaller, är lätt och billigt att få tag på och odla, och så är pil enligt mig väldigt estetiskt vackert.

Det känns kul att fortsätta ett projekt som jag bara slängde ihop på någon månad och inte minst är det ju som balsam för själen. Duktig Emil.

Japp, jag har suttit och kollat på Thor Heyerdahls dokumentär, Kon-Tiki, från 1947. Jag råkade läsa om honom i, jag tror att det var i "Allt om Historia" i och med att det var just det han höll på med. Jag fastnade direkt av hans sätt att bevisa sina teorier om, som exempelvis Kon-Tiki, hur människor utvandrat från sydamerika till polynesien, och inte från asien som det var allmänt känt på den tiden. Thor verkade inte vara killen som gömde sig enbart bakom teorier, utan gav sig fan på att bygga en flotte á la indianstil och segla ända till polynesien. Arkeologi blandat med expedition och äventyr, när den är som bäst helt enkelt.

Jag var listig och laddade ner den, men nu när jag kollade efter något som liknade trailers till den så fick jag se att den redan låg ute på Youtube, med bara lite sämre bildkvalitet. Har du 60 minuter att slå ihjäl denna regniga kväll så tycker jag definitivt att du ska se den.

Jag har vart inne på min facebookanvändare idag. Tänkte att det ändå gått en tid nu sen sist. En halv månad kanske? Nu, tänkte jag, nu har saker förändrats.

Som om något radikalt hade skett..

Nej, det är samma skit som alltid, twitterlika inlägg, dåliga festbilder etcetra etcetra. Ändå förväntar jag mig alltid att det ska ha hänt något radikalt, att allt ska röra sig framåt med jättekliv. Det känns på sätt och vis upplyftande att veta att alla andra också står och trampar vatten precis som jag känner att jag gör just nu.
Varför tycks jag alltid få den tanken; jag står still medan världen fortsätter röra sig framåt. Känslan av att jag försummar mitt liv med onödiga göromål och sporadisk apati. Jag är allt bra dum ibland..

Detektivbyrån - Om du möter varg

Det händer sig ibland, när jag inte har så mycket att distrahera min hjärna med på jobbet, vilket är i stort sett alltid, när jag inte läser en bok förstås, att jag sitter och funderar. Jag brukar sitta och föra samtal med mig själv. När ingen hör.. En vakt som sitter och pratar med sig själv? Hur skulle det se ut? På psyket är vart sådant folk hör hemma, enligt de flesta, så jag gör det i smyg.

På senare tid har det dock slocknat mer och mer i hjärnverksamheten. Jag har inte haft några större men av detta. Det har faktiskt varit rätt skönt att känna sig tillfreds med tillvaron, som semester.
Det som blivit lidande av min mentala bortdomning är framför allt min fritid och allt kreativt som jag egentligen vill göra med den. Jag har svårt att skriva något kreativt, svårt att komma på någon kul ide för fotografering.

Igår.. eller i förrgår var det nog, tog jag mig i kragen och skällde ut mig själv under en bilrond.

"Varför tänker du inte lika mycket längre Emil? Varför försöker du inte vara kreativ längre?"

I praktiken går mina enmanssamtal ut på att jag ställer en fråga att besvara, vilket jag gör, varpå jag ställer följdfrågor tills dess att jag är nöjd med svaren.

Ja, det låter lite sjukt.

Fast det funkar för mig.. Just nu känner jag mig mer harmonisk.