Som jag redan skrivit så har jag en vision vad gäller kärleken det här året. Jag ska sluta leta, vara migsjälv, känns som en evighet sen sist det hände. Allt är frid och fröjd, tre dagar av fyra. På den fjärde sätter hon alltid en käpp i mitt hjul. Vi lever i en liten stad, det är inte svårt att se och höra information, inte minst från ansiktsboken.

Det är ändå en sjukt konstig sits jag sitter i. Jag var den som gjorde slut, ville inte leva i par, inte med henne i alla fall. Och ändå, så fort jag ser något som antyder på framsteg på ny mark för hennes del, är det som att mitt hjärta slutar slå, blir till en stilla sten av granit i mitt bröst. Är det svartsjuka? Vill jag inte att hon någonsin ska bli rörd igen? Jag tror inte det, varför skulle jag vilja henne något så ont som evigt celibat? Nej, vad jag tror så ligger det i att hon tycks så frenetiskt leta efter någon som ska fylla upp tomrummet, medan jag inte gör det. Två helt olika vägar att gå.. Att säga att man vill vara för sig själv ett tag känns som ett nederlag, medans hon som en fenix reser sig ur askan. Det känns som att jag är den som förlorar, därför att jag inte är den som är pånyttfödd, ute på banan igen, dejtar, ser till att ta mig ut ur ensamheten. För ensam vill ingen människa vara. Allting kretsar kring tvåsamhet tycks det.

Och när det händer..

"Hon har hittat någon annan, Emil.. Varför har du inte gjort det? Varför är du inte lika bra som henne?"

"Det är tvångstankar.."
"Jag vet."
"Jag tänker för mycket."
"Jag vet det med."


Nu när jag tänker på det är ju inte att hon gör "framsteg" det som är problemet, utan att jag inte kan undvika det trots att jag vill. Det är svårt att läsa den senaste uppdateringen av vad som hänt på fejan, utan att det smetas ofrivillig info i ansiktet på mig.

Jag tar itu med det här imorgon.

God natt allihop.