.. ska jag åka och hämta en sån här liten kamera...

Canon T70

Tidigare hade jag bara en canon AE-1, helmanuell, dvs att man måste dra fram filmen manuellt efter varje bild. Visst, det funkade men det var inte speciellt smidigt, speciellt inte när man ville fånga ett ögonblick och upptäckte att man glömt att dra fram ny film.

Från och med den åttonde är det slut på det i alla fall. Det ska bli skönt att få en ny gammal kamera.

Jag längtar redan..

En underlig känsla är det varje gång ens ex hittar en ny.. Det är skumt det där, för den första känslan är - för mig - känslan av ett plötsligt nederlag.
Som om det vore en tävling, som att det faktum att jag faktiskt inte viljat leta, är som bortblåst. Man känner sig ful, blåst på konfekten, Napoleon i Waterloo, kniv i hjärtat. Inte minst känner man sig bortglömd, som att "Jaha, var det så lätt att komma över mig? Jaha... Kul..."


Jag vet att jag har all tid i världen.
Jag vet att jag inte borde vara sårad och arg. (Speciellt med tanke på att det var jag som tog initiativet till att göra slut.)
Jag vet att jag inte borde tänka på endast de bra bitarna vi hade.


Jag pratar jävligt ofta om kärlek, med folk jag känner, och jag har det ofta i mina tankar. Jag tror jag har gått igenom alla scenarion i mitt huvud tusentals gånger, men min kropp vill inte lyssna. Den är ledsen och min hjärna är bara förbannad över att jag bryr mig så mycket över någon som jag bara gillade till 40%.

Men nu är det äntligen facebook-officiellt, som det ju heter. Och jag måste medge att jag tog det bättre än väntat. Spänningarna som legat i luften innan finalen, brytpunkten, idag, var mycket värre.

Just nu känns det bara skönt att ha förlorat kriget, nu kan jag fokusera helt på mitt eget. Kapitlet är slut, och det är dags att vända blad.

Jag hoppas att hon får det jättebra med sin nya kille, faktiskt, på riktigt.

Efter några veckors tjatande på mig själv tog jag mig i kragen och åkte till Rusta för att köpa utemöbler. Ja, jag vet.. Rusta.. Det klingar inte fint, men å andra sidan gör ju inte IKEA det heller.. Suck, jag skulle aldrig kollat på Fight Club..

Hur som helst, det blev riktigt bra till slut. Nu behöver jag bara en madrass att sova på, sen kan jag leva här för alltid. (Vintern borträknat, om det skulle bli en lika helvetisk som den vi hade i år.)

Jag har aldrig kört i göteborg tidigare, så jag vet knappt ifall det ska bli spännande eller omständigt. Jag är inget fan av stora städer över huvud taget.

Skriver mer om det imorn. Får ta med kameran också, nu när tillfälle ges.

Skriver mer imorn, vi ses.

Jag har märkt att jag har haft problem med att vara personlig på den här senaste bloggen. Visst, allt som jag skriver är ju i sig personligt, jag delar med mig av musik som jag gillar, skriver små kommentarer. Men det känns aldrig lika personligt som det jag hade med tidigare bloggar.

Det känns i ala fall som att jag lämnade ut så mycket mer då än nu...

Att få en blogg personlig är en balansgång, att hålla sig upprätt. Det får inte bli för alldagligt, tråkigt, men inte heller får det gå åt det extrema, bli för utlämnande. Dels för att jag inte unnar internet och världen det och dels för att jag inte har lust att skada människor omkring mig längre..

Men mest av allt är jag rädd. Rädd för vad folk ska tycka. Enda anledningen till att jag inte är ansluten till facebook connect är för att jag egentligen är så jävla introvert. Jag vill faktiskt inte att alla runt omkring mig ska se mig för den jag är. Jag vill bara vara mig själv inför de som står mig närmast, inget annat.

Jag ska försöka bli så sanningsenlig som jag kan gentemot den här bloggen och er, som läser, men jag kan inte lova något. Mitt ego är kanske för bräckligt för det.

Vet inte hur jag kom att tänka på Felix Herngrens kulturradikala alterego, men men, allt i livet är inte lätt att förklara.