Ibland önskar jag att jag inte var så fylld av svårmod och grubbel. Ibland önskar jag att jag kunde sluta längta efter det som är så omöjligt att få. Så många gånger har jag pustat ut, tänkt att nu, nu är det äntligen över. Nu, kan du äntligen vara en av mina allra bästa vänner.

Men ändå, när allt slam och grus har sjunkit till botten, är det alltid något som river upp det till ytan igen. Du berättar om när du är ute och vad du gör med mansköttet som finns tillgängligt. Och även fast jag inte vill att det ska vara så, så känns det som att du sticker en kniv i mitt bröst. Jag kan inte längre prata, inte längre andas, inte heller tänka. Bokstavligt talat. Allt annat känns så meningslöst, allt allt allt. Jag ser bara en svart dimma, där det då och då flimrar till små glimtar av det liv jag aldrig fick, med dig.

Det känns så orättvist, det här livet. För det känns som att inte någon någonsin kan älska dig som jag. Hade du bara sagt de tre underbara orden hade jag kunnat dö, här och nu, och ändå känt mig nöjd med livet som jag fått.

Men nu är det inte så. Det kommer att vara någon annan, obetydlig, själlös människa som kommer att få dig. Jag äcklas vid tanken, men det är den sanning som jag måste uthärda och leva med för att få vara i din närhet.