.. ska jag åka och hämta en sån här liten kamera...

Canon T70

Tidigare hade jag bara en canon AE-1, helmanuell, dvs att man måste dra fram filmen manuellt efter varje bild. Visst, det funkade men det var inte speciellt smidigt, speciellt inte när man ville fånga ett ögonblick och upptäckte att man glömt att dra fram ny film.

Från och med den åttonde är det slut på det i alla fall. Det ska bli skönt att få en ny gammal kamera.

Jag längtar redan..

En underlig känsla är det varje gång ens ex hittar en ny.. Det är skumt det där, för den första känslan är - för mig - känslan av ett plötsligt nederlag.
Som om det vore en tävling, som att det faktum att jag faktiskt inte viljat leta, är som bortblåst. Man känner sig ful, blåst på konfekten, Napoleon i Waterloo, kniv i hjärtat. Inte minst känner man sig bortglömd, som att "Jaha, var det så lätt att komma över mig? Jaha... Kul..."


Jag vet att jag har all tid i världen.
Jag vet att jag inte borde vara sårad och arg. (Speciellt med tanke på att det var jag som tog initiativet till att göra slut.)
Jag vet att jag inte borde tänka på endast de bra bitarna vi hade.


Jag pratar jävligt ofta om kärlek, med folk jag känner, och jag har det ofta i mina tankar. Jag tror jag har gått igenom alla scenarion i mitt huvud tusentals gånger, men min kropp vill inte lyssna. Den är ledsen och min hjärna är bara förbannad över att jag bryr mig så mycket över någon som jag bara gillade till 40%.

Men nu är det äntligen facebook-officiellt, som det ju heter. Och jag måste medge att jag tog det bättre än väntat. Spänningarna som legat i luften innan finalen, brytpunkten, idag, var mycket värre.

Just nu känns det bara skönt att ha förlorat kriget, nu kan jag fokusera helt på mitt eget. Kapitlet är slut, och det är dags att vända blad.

Jag hoppas att hon får det jättebra med sin nya kille, faktiskt, på riktigt.