När man vaknar efter ett nattpass känner man sig alltid lite halft onykter i huvudet, jag gör det i alla fall. Därför var det ingen höjdare att bege sig till arbetsförmedlingen för att träffa nån jävla jobbcoach. Helt onödigt enligt mig, eftersom jag ändå kommer börja få heltid i mitten av juni ungefär.

Kommer dit, helt ovårdad, ful och smutsig (Att gå med mössa på jobbet skänker en speciell, smörig glans, om vi säger så.) "Jaja, jag får väl slå ihjäl någon timme här nu så jag får det gjort."

Men helvete vad positivt överaskad jag blev. Det är skönt att bara få prata om sina mål i arbetslivet, för det är inte så många runt omkring en alltid, som det går att föra en vettig diskussion med. Vi snackade om hobbies och fotografering, och hur ansträngande kulturbranchen är, speciellt om det bara är hobbyfotografering i mörkrum som man sysslar med.

Antingen fick jag, hursomhelst, en väldig tur, eller så gör alla jobbcoacher på arbetsförmedlingen ett helvetiskt bra pepp-talk. Jag är ännu mer angelägen om att följa mina drömmar nu än tidigare. Stort tack!

Livet är bra.