Solen hade letat sig in genom de slitna, lätt blekta träpersiennerna i herr E's lägenhet, och vandrat långt genom rummet med början från skrivbordet i massiv ek, herr E's käraste ägodel, ner och vidare över det nylagda golvet, klättrade över sänggaveln och ner bland en röra av sängkläder, för att slutligen nå sitt mål och syfte, som var herr E's drömmande ögon..

En haiku är dikt
i fem, sju, fem stavelser.
Kan se ut så här

Rosen växer röd
Ute på en äng så skön
Snart så är den död.

Kasta en krona
Och du får alltid skymta
Myntets baksida

Här kommer en till
Från min favoritfilm, som
är Fight Club, såklart.

Worker bees can leave,
even drones can fly away
The queen is their slave.

Jag tycker inte
Haikus är så spännande.
De är för korta..

Det är lite störande att ha någon över axeln när man bloggar, och inte heller är det värst socialt att skriva när man kan prata i det riktiga livet, i alla fall om man frågar min hjärna. Nu är jag i alla fall fri för ett tag verkar det som. Har inte sett en människa på en kvart, och jag har hunnit slänga in lite låtar med The Cardigans på grooveshark. Hoppas bara att lugnet förblir såhär, så som det är nu. (Lite mindre brus från maskinerna runt omkring mig hade ju inte skadat..) Lugnt och fridfullt, och jag kan tristessblogga hur mycket jag vill.

Just nu är jag på jobbet, och Wieee, jag har fått tag på en dator med riktigt internet! Myntets baksida, the downside, russinet i kakan, är ju att det är runt 32-38 grader i rummet där jag sitter. Jag är så nära att explodera att det inte är sant..

Nu kommer en kollega.. Måste dra..