..och dö en smula. Det är för mycket just nu. Imorn.. När jag vaknat, ska jag packa och sen bär det av till Jämtland en vecka. Im just not up for it. Jag vill ha mer egen tid. Pallar inte att samsas med femton andra om platserna i ett militärtält. Shit vad jag känner mig grinig..

Imorn ska jag till GeKås, så i brist på penna och papper kan jag lika gärna börja på min inköpslista för imorn:

• Nudlar. (Jag gillar att spara pengar, haha.)
• Multivitamin.
• Badshorts. (Har inga, det var skitjobbigt att bada i bara boxers på lägret..)
• Handledsvikter. (Min melodi, träning medan man gör annat. Kan säkert sättas på fotlederna med.)
• Mygg-hatt/keps (För på fredag bär det av till Jämtland på ett till läger.)
• Vindställ.
• Brämhults-juice. (Såvida inte mina 500 spänn redan är uppbrända.)
• Deo (Lägg det i er care-box.)
• Snickers i 10-pack.
• Magnesium- och zinktabletter.

Det är väl vad jag får för 500 kronor, min månadsbudget.

Louise ringer till mig. Rösten är lite bruten, så jag frågar vad det är. Det visar sig att hennes skinnjacka blivit stulen. Den där perfekta skinnjackan. The once in a lifetime-köpet har blivit snott ur deras bagageutrymme.

Hon är jättenere, säger att ingen förstår, vilket jag knappt heller gör. Bara lite.. Eller, jag kan föreställa mig känslan av att ha hittat det där perfekta. Det som inte bara är ett materiellt ting, utan något mycket större. Som en del av en själv, något som gör en lite mer komplett.

Det är vad som tagits ifrån henne.

Jag kan föreställa mig hur hon känner, men jag kommer nog inte att förstå till fullo. Jag har aldrig haft något som jag känt så starkt för som hon gjorde för det där stycket skinn och tyg som satt så bra på henne. Jag skulle tro att det är som att förlora ett kärt husdjur. (Vilket jag inte heller gjort..) Jag vill säga att jag förstår hur hon känner, men det gör jag inte.
Det är en jobbig känsla, att vara otillräcklig när någon jag bryr mig om är ledsen över något och jag vill vara där och trösta. Inte blir det bättre av att jag skulle till jobbet, så jag hann bara åka dit, ge henne en stor kram och prata lite innan jag var tvungen att gå.

Jag sitter och funderar på vad som skulle göra mig lika ledsen. Har inte kommit på något än. Det gör mig nästan lite avundsjuk, för att vara ärlig. Jag tror inte ens att jag skulle bry mig så nämnvärt om någon länsade min lägenhet. I varje fall inte mer än den ekonomiska skadan..

Eller joo.. Om någon skulle stjäla eller ha sönder mitt ek-skrivbord så skulle jag nog bli förtvivlad, eftersom det är så unikt, bastant och evigt. Ett berg bland mina annars flyktiga IKEA-stenar..

Jag tror jag börjar förstå lite mer.

Nu ska jag hålla tummarna för att Louise ska hitta en till sån jacka att älska. Och fortsätta jobba..