Det händer sig ibland, när jag inte har så mycket att distrahera min hjärna med på jobbet, vilket är i stort sett alltid, när jag inte läser en bok förstås, att jag sitter och funderar. Jag brukar sitta och föra samtal med mig själv. När ingen hör.. En vakt som sitter och pratar med sig själv? Hur skulle det se ut? På psyket är vart sådant folk hör hemma, enligt de flesta, så jag gör det i smyg.

På senare tid har det dock slocknat mer och mer i hjärnverksamheten. Jag har inte haft några större men av detta. Det har faktiskt varit rätt skönt att känna sig tillfreds med tillvaron, som semester.
Det som blivit lidande av min mentala bortdomning är framför allt min fritid och allt kreativt som jag egentligen vill göra med den. Jag har svårt att skriva något kreativt, svårt att komma på någon kul ide för fotografering.

Igår.. eller i förrgår var det nog, tog jag mig i kragen och skällde ut mig själv under en bilrond.

"Varför tänker du inte lika mycket längre Emil? Varför försöker du inte vara kreativ längre?"

I praktiken går mina enmanssamtal ut på att jag ställer en fråga att besvara, vilket jag gör, varpå jag ställer följdfrågor tills dess att jag är nöjd med svaren.

Ja, det låter lite sjukt.

Fast det funkar för mig.. Just nu känner jag mig mer harmonisk.