Det finns de göromål som jag, och resten av den moderna mänskligheten drar sig för att göra, eller snarare ta tag i. Vi lever i ett stressat samhälle. Springer omkring som hetsade myror - även fast de säkert får mer vila än oss - och jobbar, äter, sover och försöker åka utomlands en gång om året för att få komma bort. Bort från tillvaron, som vi (läs: ni som känner er träffade) inte trivs med ändå.. Dagens människa är mycket snack och liten verkstad, och hon skäms över det, men är för stolt för att erkänna.

En av sakerna som gnagt mig på sistone är, som titeln avslöjar, min farfar Eric, som jag inte besökt på länge.

Varför vet jag inte, det har väl bara inte blivit av.. (Typiskt citat av dagens människa..)

Jag har gått och tänkt på det mycket på sistone, och att det får bli någon gång när jag får tid över i veckan. Månader har gått utan att jag lyft ett finger, bara tänkt tanken, och för varje gång det händer så tynger det mig ytterligare lite till. Så nu, idag, äntligen, fick jag tummen ur min beniga ända och åkte för att hälsa på honom. Tog med kameran medan jag ändå var i farten. Det är ju omöjligt att veta hur länge en gammal man som honom kommer att vara i livet.

 
Ja, även jag tittar mig i spegeln ibland..

Det visade sig att jag oroade mig lite för mycket över den gamle, han var piggare än vad jag sett på länge, satt och läste tidningen i sin förstoringsapparat som han har vid skrivbordet. Han var inte sen på att ge mig lite dåligt samvete för att jag är dålig på att hälsa på. (Även fast jag nog är det enda av barnbarnen (och barnbarnsbarnen..) som hälsar på över huvudtaget.) Det bestod bara av meningen "Emil.. Va har flöget i dig som har fått dig att komma hit och hälsa på?" men, tja, det var en väl förtjänt pik och han har väl all rätt att undra.

Nej han är inte så bitter som han ser ut, det ni ser är följden av två (tre?) strokes.
 
Han varken hör eller ser särskilt bra, så jag och alla andra som ska prata med honom måste trä på honom ett par hörlurar kopplade till en liten ljudupptagare som förstärker så in i helvete.. Det ser ut som om han har en freestyle på huvudet.

När det väl är gjort är han inte så svår att prata med. Vi snackade mest om sånt som hänt. För att vara snart 105 så har han inte dålig koll på läget. Jag frågade också lite om Kattarp-släkten som jag är med i (Fick med mig två pärmar hem om det..) och lite andra ting. Det mesta handlade om hur det var förr i världen. Han kommer verkligen ihåg allt möjligt.

     
Tre timmar senare så lämnade jag honom, nöjd och belåten.

Det är fruktansvärt synd att inte ta sig tid till de som är närmast en. Det har jag fått lära mig idag. Från och med nu ska jag försöka sträva efter att bli mindre snack och mer verkstad. Det, tror i alla fall jag, gör det här till en bättre värld.

Johnny Cash - Hurt