Jag var inne på min gamla användare på metrobloggen nu för en stund sen och såg att ni hade hittat till metroversionen av den här bloggen. Eller jag antar det, för jag tvivlar att en blogg som varit stängd en evighet (läs: mer än ett år.) har så många besökare. Eller vad vet jag. 

Hur som helst har jag läst igenom båda mina bloggar och är nu 90% säker på att livet nog är bättre utan att de ligger och skräpar. 

Samtidigt känns det lite fel att sopa igen spåren efter den lite mer pretentiösa Emil som var mitt tonårs-jag.

Han har fortfarande en chans att få överleva på the world wide web. Fast just nu känns det bättre att låta honom dö.

Vi får se.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Innan jag gick in i den här klumpen av betong såg jag att en väldigt fin dis dragit in över västkusten. Vet inte om den är kvar, men om så är fallet rekommenderar jag att ta med en kompis och en kamera ut för lite nattfotografering. Jag tror det finn...

Just nu känns allt så vanligt. De gamla rutinerna.. De som man aldrig skulle komma att fastna i när man var 16 år och blickade mot sin framtid. Jobba, äta, sova, jobba, jobba, äta sova. Jag vet att jag är bortskämd med att kunna sitta och läsa och ib...

Men vafan? Ett till inlägg som är borta med vinden? Jaja, det här handlade egentligen bara om det 1300 sidor tjocka epos av Stephen king som jag valt att ha som kompanjon under mina nätter på ringhals. Samt att jag skämtade om bokens otymplighet (Den...

Jag borde döpa om den här bloggen till Emils-uttråkade-nätter istället, för det är då den här bloggen kommer så väl till pass just nu. Jag känner att jag ändå inte har så mycket att skriva om. Inga vardagsbetraktelser att dela med mig av. Mina drömma...

Såg att texten som egentligen skulle suttit här angående det fantastiska spelet The Impossible quiz, var försvunnen, och det känns ju lite dumt. Därför tänkte jag nu fylla i tomrummet och åter igen skapa en gnutta ordning i universum..Jag skulle vilj...