Det har varit tunt med skrivandet nu ett tag. Antagligen för att jag inte har så mycket att skriva om. Bättre inte skriva alls än fylla bloggen med en massa skit bara för att.

Kanske beror det på februari, kanske är det det underbara gråmulna vädret som gör att jag inte kan hitta några ord. Kanske är det någon oro i mig som jag inte hunnit upptäcka än som hindrar mina händer från att skriva. Jag vet inte.

Kanske kan jag inte skriva längre för att jag inte är en tonåring. Den värsta tiden i ens liv är över. Jag är rätt nöjd med min tillvaro. Jag tjänar rätt bra för att vara utan utbildning. Jag har kommit igång med mitt fotointresse igen tack vare min fotoblogg. Jag är fortfarande singel, men har inte bråttom att skaffa mig någon underbar flicka, såvida jag inte snubblar över henne, här och nu, man vet aldrig. Det har löst sig med jobb för året. (Se nedan.)

Det är inga problem.

Jag kommer tillbaka i sinom tid.

Jag har gått och blivit tillsvidareanställd. Så nära en fast anställning man kan komma. Eller, jag blir ju fast anställd. Tills vidare.. 

På sätt och vis lät behovsanställning så mycket bättre, mer sanningsenligt, baserad på tillgång och efterfrågan. Tillsvidare låter så transportsträcka, om ni förstår vad jag menar.

Det är i alla fall skönt att veta att man har 165 timmar/månad, garanterat. Men jag kommer att sakna den sköna semesterersättningen som dimper ner i aprillönen.