Jag var inne på min gamla användare på metrobloggen nu för en stund sen och såg att ni hade hittat till metroversionen av den här bloggen. Eller jag antar det, för jag tvivlar att en blogg som varit stängd en evighet (läs: mer än ett år.) har så många besökare. Eller vad vet jag. 

Hur som helst har jag läst igenom båda mina bloggar och är nu 90% säker på att livet nog är bättre utan att de ligger och skräpar. 

Samtidigt känns det lite fel att sopa igen spåren efter den lite mer pretentiösa Emil som var mitt tonårs-jag.

Han har fortfarande en chans att få överleva på the world wide web. Fast just nu känns det bättre att låta honom dö.

Vi får se.