En ny dag gryr, vi får hoppas att helgen är så fin som det är sagt att den ska bli. För i så fall syns solen skymta på himlen vid det här laget. Idag ska vi köra dragkamp och udda idrottsgren (Nån vattengrej den här gången.. Idrottsgren är förmodligen fel att kalla det.. Strukturerad lek?) Det här är en av de minst ansträngande dagarna, men imorn.. Bleeh.. Vill inte ens tänka på det..

Nu är det frukost som gäller.

Troligtvis är jag fortfarande uppe och håller koll på barnen. Wiee!

Jag är inte här.. Egentligen.. För jag är ju iväg.. Långt bort.. I Valinge någonstans. Dock har jag lagt vantarna på min älskling som dessutom har ett nytt minneskort på 16Gb. Hoppas bara jag vänjer mig snabbt nog för att få lite bilder med mig hem värda att visa upp. Vid det här laget borde vi ha blivit klara med nattsmyget - (En liten orienteringstävling där de tävlande med ficklampa letar upp bokstäver på reflexer i mörkret och sätter ihop ett ord, i korta drag.) - och det börjar bli dags för dem att gå och lägga sig.

Första natten brukar vara den värsta eftersom hälften av kidsen inte har vett på att göra just detta. Vi brukar tala varmt om att de ska vara uppe länge sista natten istället, men de tror att de går på amfetamin och kan vara oövervinnerliga i tre raka nätter.. Precis vad vi  ledare behöver..

Suck.. De lär sig aldrig..

Jag gillar inte att ha för mycket att göra, till skillnad från många andra som verkar klättra på väggarna över att inte ha något att fördriva tiden med. Jag trivs i stort sett väldigt bra i min ensamhet, även fast jag fortfarande inte vågar visa mig med henne offentligt.. Jag skrev ju något inlägg om det för ett tag sen. Har fortfarande inte varit på bio själv. Jag vet inte om jag vill ha folks tystlåtna medlidande ändå, så det kommer nog aldrig att bli av.

Att trivas bra i lugn och ro tillsammans med sig själv har ju dock sina baksidor. När jag, som är van vid mycket egen tid (Som nu på jobbet, där jag i stort sett är själv flera timmar i sträck.) utsätts för minsta lilla tempohöjning under en längre period är det som att en orkan drar igenom hjärnan på mig, och jag måste börja ställa tillbaka allt på sin plats igen.

Så på sätt och vis trivs jag inte med situationen att jag måste vara ledare 24x4 en hel helg, för att sen vara ledig i fyra dagar, för att sen åka till jämtland i en vecka.

Äsch.. Lyssna inte för mycket på mitt prat.. Jag är nog för trött för att kunna ha något resonemang. Fan, jag klankar ju ner på min egen semester, haha. Jag kommer ju vara brun som en pepparkaka efter den här helgen om jag ska våga tro på SMHI.

Längtar till sängen, och till att vakna upp och undersöka min älskling - som kom på posten idag - lite närmre.

Good night..

Imorn slänger vi upp lägerplatsen, sen börjar mitt näst sista år som lägerledare för 4H, the hidden organisation. Fram till på söndag ska jag och fem andra hålla koll på runt 60-80 kids som bor i tält, längtar hem, slår sig, god knows.
Det är faktiskt roligare än vad det låter. Hoppas att jag hinner lägga vantarna på min EOS 450D så att jag kan ta lite fotografier..

Nu måste jag pysa iväg på ett tolv och ett halvt timmes nattpass. Vi får se om jag skriver något mer ikväll.

Bye bye!

• Nya skor.
• Mat. (Okej, det blir jag ju tvungen att ha råd med.)
• Ammorteringen (Lucky me att jag byggt upp lite sen innan.)
• Gitarrsträngar (4'an har gått sönder, igen..)
• Badbyxor (Yay, nudism!)
• Bensin (Ond cirkel om jag inte kan komma till jobbet.)
• Prenumeration av LEVEL (Varning för ilandsproblem)
• Nintendo 3DS

Lördag kväll, Anton ringer, jag kör den gamla vanliga, för jag vet hur uttrycket "en öl" brukar sluta, och jag gillar inte att bli full som ett litet ägg. Men.. Tja.. Vi har ju trots allt inte setts (Finns det ordet?) på ett tag, så varför inte.

Anton, som i nuläget är en självutnämnd författare, har slagit på stort och köpt sig en Remington skrivmaskin som han är jättestolt över.

 

Anton och Remington

 

Antons nya profilbild på ansiktsboken. Jag antar att eftersom han numera är författare vill han bli mer oidentifierbar i media.

Vi började med lite vin på Fannys (Författarens flickvän) altan tillsammans där vi satt och pratade om sjöfart och boken "Ensam seglare jorden runt" med Fannys föräldrar. Allmänt trevligt, fast jag knappt kan något om sjön, för vi går inte så bra ihop, hon och jag. Allmänbildning har ju aldrig skadat någon.

Därefter begav vi oss till de lägsta av varbergs vattenhål så här års. Restaurang  Solviken i Apelviken, borås-folkets (läs djurens) tillhåll. Hit kan man gå för att hitta de mest groteska människoliknande varelser Sverige har att erbjuda. Medelåldersmän i camofärgade cowboyhattar, bruna & russinskrynkliga fruar, brats och listan görs bara längre ju fler sekunder ögonen hålls öppna.

Vi slår oss ner vid ett bord, beställer varsin pizza och en hof och skrattar lite åt den spännande låtlistan från 90-talet som dom lyckats slänga ihop. Westlife, blandas med Five som kommer efter Idas sommarvisa. Musik som alla kan känna igen sig i. Inte för ny för de 40-åriga, inte för gammal för att 20-åringarna ska känna igen det. De små barnen vill ju ändå bara ha glass, så de skiter ju i musiken. Samma sak som de förmodligen spelar varje år antog vi.

"Vi ger Sommargästerna vad Sommargästerna vill ha."

Fast de egentligen innerst inne vill spela jazzmusik, eller åtminstone nåt annat än Five..

Så vi hinner med att prata lite med Fanny och hennes bartender-vänner som är helt speedade. (Tycker jag som kommer från en lugnare arbetsatmosfär.) Vi tar en ny hof och sätter oss ner vid bordet igen.
Det hinner inte gå tio minuter innan det kommer två drunken dudes med tribals över sina gympumpade, rödbrända armar och sätter sig vid samma fyrmannabord som oss. Följande konversation inleds. Håll i hatten..

- Hej
Vi: - Hej
- Vi e inte heller bögar.
- Nä! Höhö!
Vi: - Okej.
- Nä. instämmer den andre. Vi har fått f (ja, ni kan ju gissa själva.. Gitarr kanske?) här.

Pratar en minut om vad dom gör här i Varberg.

- Vi va på nå stort ställe igår.. Va hette de nu igen?
Anton: - Sociten?
- Ah just det.. E ni härifrån eller?
Vi: - Ja, vi e från varberg. Vart kommer ni ifrån?
- Borås. (Surprise!) säger den ene.
- Från min mammas gitarr! säger den andre.
- Berätta vad du gjorde när du kom ut.
- Jag sparka till henne med vänsterfoten i gitarren så att hon fick (take a guess?) och sprutade mig i ansiktet.

Vid det här laget var jag så fachinerad att jag inte kunde tro det. Det var som att resa tillbaka i tiden. Har vi utvecklats från det här stadiet? Är borås ett galapagos där evolutionen gått i sin egen takt. Någon borde göra en naturfilm om det här.

Vi lyckades ta oss därifrån rätt snabbt efter detta och på vägen hem kom vi fram till att vi skämdes över alla coola dudes som folk blandar ihop oss med. Inte konstigt att tjejer tycker att killar är svin.

Jag är dålig på att lägga upp bilder på min blogg, jag vet det så väl. Så nu tänkte jag beskriva min midsommar i bilder. Någon slags retribution, kan man kalla det.

Sandra, en av mina kollegor on the slitsamma Ringhals var där..

..och blev för övrigt nominerad till tävlingen: "Vem är mest man på ön?"

"Åh-Hepp!"

"A giant once had a dream, to build a house of human and wood"