Mina tolv timmar här i betongriket börjar närma sig sitt slut, men dagen är långt ifrån över. Klockan 8 kommer min min mor hem till mig och vi ska storstäda lägenheten. Wiee! Jag vet, det ska bli så kul. Får väl skylla mig själv för att jag tackade ja till jobbet i natt, och det ska bli skönt att få storstädningen gjord innan jag ska få tolv timmar till av det här. (Att sitta och tjäna pengar och kämpa mot tristessen, haha.)

Nu kommer snart min avlösare, så det är väl bäst att jag loggar ut.

Over and out!

Även fast min ekonomi inte tillåter slösaktiga tankar, är det svårt att inte drömma sig bort i bruset från maskinerna på ringhals.

I natt har jag drömt mig ut på vägarna i Europa med min kommande Canon och en gul vespa. Yep, jag har bestämt mig. Jag ska skaffa motorcykelkörkort så fort jag bara kan.

...

(Jag tror jag just fick en släng av deja vú. Det känns som att jag skrivit de här meningarna tidigare.. I en dröm.. Ett vagt minne.. Jätteskumt..)

...

Tänk att dra fram längs landsvägarna, från stad till by och stad igen, till havet och vidare. Det verkar vara så fritt, näst intill rebelliskt poetiskt, om det nu finns något sånt.

That is what I'll do..

Ni skulle se leendet på mina läppar när jag far runt på vägarna, i min fantasi..

Nej, det har inte med kärlek att göra. Eller jo, kanske, det beror ju på hur man ser på kärlek. Om kärlek bara består av att stilla det inre begäret efter materiell njutning för ett ögonblick, så tja, då handlar det väl om kärlek.

Fast jag är lite smygkär i något annat. En kamera - och då menar jag inte vilken gammal kamera som helst - En Canon EOS 450D.

....

Okej.. Det kanske är en gammal kamera, men inte om man jämför med min senaste erövring som gick under namnet Canon T70. Det är ett väldigt skönt infall som jag har just nu att slösa upp alla mina senaste A-kassepengar på en ny-/gammal klassiker. Har aldrigt riktigt vart mycket för digital fotografering. Mest för att jag inte tror på det. Med digitalfotografering kan vem som helst kalla sig fotograf. (Nästan, det finns fortfarande de som är hopplöst dåliga.. Believe me, I've seen them..) Låt tusen apor sitta vid varsin skrivmaskin och efter tillräckligt lång tid har de lyckats skriva ner shakespeares samlade verk. Tar man bara tillräckligt många bilder så finns där ju säkert en på tusen som är lyckad. I analoga kameror finns bara 36 chanser. Det är utmaning.. Jag tror att det är analog fotografering som skiljer aporna från den riktiga fotografen.

Det som ändå driver mig till att vilja införskaffa en liten pärla som EOS 450 är smidigheten, för även fast jag älskar min T70 och jag inte har några som helst planer på att sälja den, så kvarstår faktum att det är så otroligt mycket omständigare.. Det går inte att bara "åka ut någonstans" och fotografera. Nej, jag brukar åka ut ett par gånger. Planera i förväg. Så att jag kan utnyttja mina 36 bilder till det yttersta. Vilket resulterar i att jag inte kan få någon spontanitet i mitt fotograferande. Ingen alls..

Så nu (igår om jag måste vara exakt) har jag bestämt mig. Emil kommer att skaffa sig en riktig digitalkamera.

Fast hans hjärta kommer nog alltid att klappa starkast för den rena skickligheten i det analoga.

Det kommer nog att finnas plats för båda..

Solen hade letat sig in genom de slitna, lätt blekta träpersiennerna i herr E's lägenhet, och vandrat långt genom rummet med början från skrivbordet i massiv ek, herr E's käraste ägodel, ner och vidare över det nylagda golvet, klättrade över sänggaveln och ner bland en röra av sängkläder, för att slutligen nå sitt mål och syfte, som var herr E's drömmande ögon..

En haiku är dikt
i fem, sju, fem stavelser.
Kan se ut så här

Rosen växer röd
Ute på en äng så skön
Snart så är den död.

Kasta en krona
Och du får alltid skymta
Myntets baksida

Här kommer en till
Från min favoritfilm, som
är Fight Club, såklart.

Worker bees can leave,
even drones can fly away
The queen is their slave.

Jag tycker inte
Haikus är så spännande.
De är för korta..

Det är lite störande att ha någon över axeln när man bloggar, och inte heller är det värst socialt att skriva när man kan prata i det riktiga livet, i alla fall om man frågar min hjärna. Nu är jag i alla fall fri för ett tag verkar det som. Har inte sett en människa på en kvart, och jag har hunnit slänga in lite låtar med The Cardigans på grooveshark. Hoppas bara att lugnet förblir såhär, så som det är nu. (Lite mindre brus från maskinerna runt omkring mig hade ju inte skadat..) Lugnt och fridfullt, och jag kan tristessblogga hur mycket jag vill.

Just nu är jag på jobbet, och Wieee, jag har fått tag på en dator med riktigt internet! Myntets baksida, the downside, russinet i kakan, är ju att det är runt 32-38 grader i rummet där jag sitter. Jag är så nära att explodera att det inte är sant..

Nu kommer en kollega.. Måste dra..

Jo, jag lyssnar på Kent - Det finns inga ord




Ska på fest ikväll, så jag håller på att peppa upp mig lite, men inte för mycket för jag ska ändå till jobbet senare ikväll. Jag ska nog bränna ner en skiva med Röd. (Det är ur den här vinkeln som jag verkligen avskyr att köpa album från iTunes, för skabbskivorna måste fram så fort jag vill lyssna på musik någon annanstans än i datorn.. Bilen exempelvis)

Jag tror att jag har blivit ovanligt glömsk, eller så beror det på att folk börjat ringa och väcka mig klockan tolv på morgonen och påminner mig om händelser som jag säkert kommit ihåg om jag bara hunnit få igång hjärnkontoret. (Vilket tar 15-30 min..) Festen hade jag i alla fall totalt glömt, samt at jag skulle köpa sprit. Jag gillar inte att se all min lediga tid glida bort mellan fingrarna, men jag antar att jag har mig själv att skylla.

Nehepp, nu börjar kaffet ta slut. Dags att ta tag i dagen..