Var i simhallen idag och upptäckte hur det egentligen stod till med min kondition. Visst kunde jag simma förbi den mest ihärdiga pensionär (Tja, om vi räknar bort de coola högstadieeleverna så var det vad mina konkurrenter var.) men de behövde å andra sidan inte stanna upp efter vart annat varv på grund av kramp, puls på 230 slag/min, trötta muskler etc etc.

Fick åtminstone inte blodsmak i munnen.

Det där tänkandet att kroppen håller sig i form automatiskt får jag nog lägga på hyllan ett tag. Från och med nu ska jag simma minst två gånger i veckan.

Synd bara att klor tycks få kaffe att smaka för jävligt. Alltid är det någonting..

 

Jag var inne på min gamla användare på metrobloggen nu för en stund sen och såg att ni hade hittat till metroversionen av den här bloggen. Eller jag antar det, för jag tvivlar att en blogg som varit stängd en evighet (läs: mer än ett år.) har så många besökare. Eller vad vet jag. 

Hur som helst har jag läst igenom båda mina bloggar och är nu 90% säker på att livet nog är bättre utan att de ligger och skräpar. 

Samtidigt känns det lite fel att sopa igen spåren efter den lite mer pretentiösa Emil som var mitt tonårs-jag.

Han har fortfarande en chans att få överleva på the world wide web. Fast just nu känns det bättre att låta honom dö.

Vi får se.

 

Min förra bloggportal som jag använde, metrobloggen.se, ska tydligen stänga ner den 25:e april. Metrobloggen.. Det var där jag spenderade mycket av den värsta tiden i livet, tonåren, på att skriva.. Tja, emotionellt tjafs, i stort sett, för det är precis det som tonåren handlar om.

Jag har lämnat allt det där bakom mig. Har aldrig riktigt vågat se tillbaka på den där idiotiska delen av mitt liv.

Nu måste jag ta ställning.. Vill jag att bloggen ska leva eller dö? Det går nämligen att flytta allt till en annan bloggportal.

Kanske är det dags att brottas lite med sitt förflutna och läsa igenom min bloggen från början till slut.

Kanske.. Men det får bli när jag kommer hem.
Nu, kurs ute på das kraftwerk. (Don't blame me för eventuella felstavningar. Jag gick spanska i skolan.)

Det har varit tunt med skrivandet nu ett tag. Antagligen för att jag inte har så mycket att skriva om. Bättre inte skriva alls än fylla bloggen med en massa skit bara för att.

Kanske beror det på februari, kanske är det det underbara gråmulna vädret som gör att jag inte kan hitta några ord. Kanske är det någon oro i mig som jag inte hunnit upptäcka än som hindrar mina händer från att skriva. Jag vet inte.

Kanske kan jag inte skriva längre för att jag inte är en tonåring. Den värsta tiden i ens liv är över. Jag är rätt nöjd med min tillvaro. Jag tjänar rätt bra för att vara utan utbildning. Jag har kommit igång med mitt fotointresse igen tack vare min fotoblogg. Jag är fortfarande singel, men har inte bråttom att skaffa mig någon underbar flicka, såvida jag inte snubblar över henne, här och nu, man vet aldrig. Det har löst sig med jobb för året. (Se nedan.)

Det är inga problem.

Jag kommer tillbaka i sinom tid.

Jag har gått och blivit tillsvidareanställd. Så nära en fast anställning man kan komma. Eller, jag blir ju fast anställd. Tills vidare.. 

På sätt och vis lät behovsanställning så mycket bättre, mer sanningsenligt, baserad på tillgång och efterfrågan. Tillsvidare låter så transportsträcka, om ni förstår vad jag menar.

Det är i alla fall skönt att veta att man har 165 timmar/månad, garanterat. Men jag kommer att sakna den sköna semesterersättningen som dimper ner i aprillönen.

Just nu går det Teddybears nonstop i lägenheten, och jag skulle egentligen lägga upp ett klipp med dem. Då råkade jag snubbla över Cobrastyle med Robyn, som är en bättre version. Tidigare gick den inte att bädda in, men nu verkar det ha blivit ändring på det.

(Jävla upphovsrätts-tjafs osv osv.)

Den svenska vintern tycks alltid så dödligt lång. och ändå så vet jag att det första halvåret 2011 är ett jäktigt år utav bara fan. I mina mått mätt, naturligtvis, men ändå. Jag är ingen planeringsmänniska. Det enda som är roligt är när det man planerat äntligen är över, så att jag kan andas ut.

Trots detta så ska jag planera ett läger för små barn (Jag hatar barn..), jag ska göra en massa arrangemmang med 4H, jobba på konstiga tider som är helt oberäknerliga, samt fotografera så att jag har några bilder att lägga upp i min fotoblogg. Dessutom vill jag börja jobba i mörkrum igen..

Det känns som om man inte hinner med, även fast det kanske inte ser ut som så mycket för  Inte skoj, jag trivs inte med tillvaron med en massa måsten.

Nu ska jag kila iväg till jobbet.

Ahh, idag har jag varit så duktig. Städat lägenheten, varit social i sex timmar, och lyckats rota fram min gamla fotopärm. Äntligen ka jag börja scanna in nya bilder till fotobloggen, plus att jag har lite negativ att träna på i mörkrummet på varbergs fotoklubb. Åhh, på tal om det, vilket ställe.. För det första kände jag att ålderskvoten gick ner till hälften då jag steg in i rummet, ungefär som jag hade befarat. För det andra.. Tjaa, mellan oss så kändes det lite som att de bara gick omkring i samma spår. Fast vem är jag att bedöma dem efter bara en visit. Det skulle vara kul att dra dit lite mer ungt folk så att de får lite nytt blod i sina gamla vener.

Just nu sitter jag och kollar på uppdrag granskning från igår. Det handlar om de unga svenska utvandrarna som åker till norge för att bo och jobba. Janne Josefsson i all sin bajsnödiga journalistik-ära, men det är lite kul att se svenskar som jobbar med att skala banan och bo femton personer i en lägenhet, där var och en betalar 3600 kronor (Norska?) för kackerlacksbefästa rum som delas med tre-fyra andra.

Wiee!