Okej, så här ligger det till; jag har ju som ni kanske sett haft min iMac till försäljning och för nån vecka sen skickade jag iväg den till en kille i mellersta Sverige. Allt var frid och fröjd.. Fram tills idag, då det kryper fram att jag visst haft en miss i min info på min annons på blocket, där jag fått datorn att verka nyare än vad den var. Yeah, just my luck.. Han hade till och med ringt ock snackat med mig innan jag skickade den, så han måste ju ha märkt att jag inte har så stor kunskap om insidan på en dator.

Killen begär i alla fall sina betalda penningar tillbaka plus pengar för frakt. Det är bara det att jag skulle ju vara schysst och ha med frakten i inköpspriset när jag skickade den. Betalar jag frakten nu med blir jag rånad på 666 kronor jämt. Yay!

Okej, den värsta biten är att killen tror att jag gjort det hela med flit, att jag har utsatt honom för något slags djävulskt bedrägeri och han skickar mail med en sån där tung "Jag tänker dra dig inför rätta om du inte betalar tillbaka vart enda öre... Plus frakt!"-stämning över sig.. För att det ska vara ett brott måste det ju finnas ett uppsåt, en vilja till illdåd. Jag skulle nog kunna stämma honom för förtal. Men, orka dra det ända upp i rätten för en sån skitsak.

Varför ska jag ha sån otur!

Det som verkligen stör är:

1. Jag har ingen lust att behöva betala frakt både dit och hem på grund av ett misstag.
2.Han tilltalar mig som om jag vore kriminell, fast jag ska betala tillbaka pengarna och bara är motvillig på att bli blåst på frakt för 666 (Number of teh beast) spänn.

Hade han bara haft en fredligare framtoning i sitt första brev hade jag förmodligen inte tvekat på att ställa allt till rätta igen, men nej, jag är en bedragare, för det har han bestämt.
Det är inte ofta som jag är arg. Det är när jag blir utsatt för practical jokes när jag sover eller inte vill vara med på det, och när jag påstås vara något jag inte är.

Just nu kokar jag..

Fan, jag råkade spilla äppeljuice på min Macbook igår, så nu är det ett sånt där sockerklibbigt motstånd när jag trycker ner shifttangenten.. Blä..

Där var det igen..
Och igen..
Gaah!


Anyhow, idag blir det Gekås för min del. Jag måste få tag på högtalare till min Mac mini. Ljudet är så dåligt att till och med jag hör det, fast med tanke på att den bara är typ 5x16x16 cm så får man väl ha viss förståelse för att de inte lägger krutet på ljudet, tack och lov..

Ska eventuellt köpa lite T-shirts när jag ändå är där, samt nåt att slänga in i kylskåpet, så att jag slipper bli mobbad av varenda person som kikar in i det. Och nörd som jag är så kommer jag väll att svänga förbi spelavdelningen för att se vad jag kan fynda.

Ser att jag inte skrivit några vettiga inlägg på senaste, bara en massa utfyllnad, youtubeklipp. Tja, vad gör man inte för att hålla kvoten på ett inlägg om dan så intakt som möjligt. Det är inte mycket att göra när man jobbar nätter, kommer hem, slocknar och vaknar som jag gjorde idag. Klockan sex.. Yay!

Ikväll ska jag bara plinka på gitarren, dricka kaffe, skriva, tänka och bara ha det allmänt lugnt och skönt. Ahh, jag älskar att inte ha några måsten.

Förresten, angående tidigare inlägget. Om movits kommer och spelar i Varberg, så blir det den 3:e juni.

Apropå ingenting så har jag hört det ryktas om att dessa gossar ska spela i Varberg. När har jag ingen aning om dock, får väl helt enkelt hålla ögonen öppna för den dag då de kommer. 

Timo är snäppet högre än de flesta artister i Sverige, och i dessa psykadeliska schlagertider är det skönt att låta öronen få lyssna på riktig musik.

The saga of my lägenhet.

Det var en gång, som i så många sagor tidigare, en ung man som bodde hemma hos sina föräldrar. Den unge mannen trivdes väldigt bra, men som många andra i dennes ålder längtade även han efter ett liv i oberoende av sina föräldrar.
Så kom den dagen då den unge mannens föräldrar fick höra talas om en bostadsrätt som var till salu inne i den stora staden.
 -Nu. tänkte den unge mannen. Nu är det verkligen dags att lämna familjehemmets lugna vrå.

Sagt och gjort, den unge mannen köpte loss lägenheten för en mycket rimlig summa och på sensommaren fick han nyckeln till friheten.

Men sagan är långt ifrån ett lyckligt slut, ty lägenheten var illa åtgången av decenniers vanvårdande. På golvet låg något som en gång i tiden vart den grannaste heltäckningsmatta, numera grogrund för tusen och åter tusen av bakterier. De en gång så vackra och oskuldsfullt vita tapeterna hade antagit en vommerande gulaktig ton. Ju längre man såg sig omkring i lägenheten, desto mer framhävdes det inferno som rådde under den bara lite allmänt vidriga ytan.

Den unge mannen bad sina föräldrar och vänner om hjälp och snart var de i full gång med att riva ut detta anskrämliga inre. De slet ut heltäckningsmattorna så att tusen år av samlat damm och bakterier yrde runt i luften som snöflingor. De sandpapprade inuti skåp, garderober, i taket, på dörrar och elementen för att kunna måla nytt över allt det smaklösa. Tapeterna föll och blottade den i jämförelse mycket vackra väggen av grå betong och solblekta lager av ännu äldre tapeter.

Det var ett kämpigt arbete och flera gånger var den unge mannen nära att ge upp sin dröm om en egen bostad. Det verkade som om eländet aldrig skulle ta slut, ty så fort de hade åtgärdat ett fel, dök tre andra upp.
Men de gav aldrig upp och allt eftersom dagarna gick kunde man skymta allt mer av slutet på denna kamp.

Och så, en småkulen höstdag, stod den klar, vackrare än någonsin förut..

Nu kunde äntligen det riktiga äventyret för den unge mannen ta sin början.
Men det, mina vänner, är en helt annan historia..

Jag lider av ordfascism. Det är inte lätt när 90% av alla människor man träffar stavar som krattor, och dessutom inte har stake nog att erkänna att de sög i svenska. Var och en är numera självutnämnd dyslektiker..

Okej, jag börjar bli mer förlåtande, av ren brist på ork, för alla stavar som om de hade bott i det här landet en månad.

Nu har jag suttit och kollat på titeln på en lapp (Kollegorna älskar att skriva lappar här med, som på vilket jobb som helst.) och jag gråter snart ögonen ur mig över hur snett folk kan skriva..

Titel:

Jag vet att jag redan spelat den här på bloggen tidigare, men den passar så bra för att beskriva den känsla som råder i Varberg just nu sedan en kille försvann spårlöst.

Det är verkligen inte roligt att folk försvinner, men det värsta är alltid för de närmast anhöriga. Jag hoppas att de får klarhet i situationen så fort som möjligt, så att de kan gå vidare.