Jag har sett filmen Coffee and Cigarettes. Den var bra.. Jag brukar inte vara så mycket för drama, för det brukar ofta vara tragikomiskt på ett sätt som jag inte gillar. Å andra sidan vet jag inte vart gränsen går mellan drama och realism. Jag antar att det inte finns någon klar gräns.

Låt oss helt enkelt kalla den för vardagsrealism med små, surrealistiska drag..

För den här filmen är lite som att läsa en bok med flera små berättelser, och som cirkulerar och knyts samman kring ett ämne. I det här fallet handlar det om kaffe och cigaretter. Den går i princip ut på att minst två personer sitter och röker cigaretter, dricker kaffe och pratar..

Jag vet, det låter inte så lockande, men, det är så mycket mer än så som utspelar sig mellan karaktärerna i filmen. Avund som lyser igenom, situationer som ändras. En liten fest för ögonen och hjärnan.

Se den.. Gärna själv, med en kopp kaffe i handen.

Jag har för mig, någonstans, att jag nämnt att Anton skulle bli inneboende hos mig. Nu blev det aldrig av eftersom han gick och skaffade sig stadigt sällskap. Den händelsen hindrade ju honom dock inte från att klämma in allt han äger i mitt förråd. Inte för att jag missunnar honom det, såklart.

Fast efter någon månad var jag nästan säker på att prylarna var här för att stanna.

Men så, en vacker sensommardag var sanningens timma slagen, och ut städades prylar med en effektivitet som vore det polsk arbetskraft. Numera står mitt förråd gapande tomt sånär som på några lådor med julpynt och affektionsvärde av olika slag.
Såå.. Vad ska jad göra med all outnyttjad yta (Läs 2,4 x 1,4 m) om inte börja på mitt mörkrum?
Än så länge har jag inte kommit så långt. Jag har sopat bort flagnad färg från härlig, grå betong; dammsugit upp skräpet och ska snart ner och våttorka för att bli av med allt damm.

Nästa steg kommer att vara att leta efter möblemang till mitt nya tillhåll. Förmodligen kommer det inte att bli alldeles för smakfullt ur en inredares ögon. Jag satsar på att hitta allt på auktion och andrahandsaffärer. Det jag saknar just nu är ett (eller två) bord/skrivbord, eventuellt en hög och smal byrå, och en skrivbordsstol. Jag räknar med att vara färdig någon gång senare i höst.

Fortsättning följer..

Det är skönt att ta en pause ibland. Jag vill säga att jag har haft mycket att göra, men nej, det har jag inte. Inte mer än vanligt, och inte så mycket speciellt.


Nehepp. Jag fick just känslan av att jag kommer försumma hela den här underbara hösten om jag inte går ut och möter den just nu.. Så det är vad jag tänker göra.

Det är en skum känsla att höra den jag var olyckligt kär i säga till mig att hon är olyckligt kär.

Livet är bra orättvist ibland.

Jaja, smärta bevisar ju trots allt att jag inte är gjord av plast.

Äntligen! Äntligen! Nu kan jag se den vackra dagen komma, då jag ska få sitta med Viktoria och röka vattenpipa. (Och många fler förhoppningsvis.. Men henne först.)


Hela sommaren har min vattenpipa legat instuvad i en garderob. Näst intill bortglömd. Slangen var så skitig inuti att folk fick små korn av sot i halsen. Dessutom var tobaken slut. Nu är det dock fixat! Jag verkar få ut rätt många tummar nu för tiden.

   

Om tre väntansfulla dagar har tobaken blandat sig med melassen. Yes! Emil is happy.

Jag var och hälsade på Farfar igen. Det kändes bra att faktiskt få lite kontinuitet på besöken i fortsättningen. Jag hade med mig en termos kaffe att bjuda honom på, eftersom han förra gången sagt att de inte bjuder på något annat än diskvatten där han bor. Eftersom jag själv hatar att dricka dåligt kaffe så tog jag med eget. Jag ska nog låta det bli lite av en tradition i fortsättningen.

Tre timmar slog vi ihjäl på att prata kärnkraft, religion, Kattarp-släkten, med mera med mera. Bättre slösade timmar än att sitta framför Facebook i alla fall.

Försökte ta lite bilder den här gången med, men inga som jag är nöjd med sådär särskilt. Tro det eller ej, men han rör sig för mycket för att tas kort på. Det i kombination med lite dåligt ljus i hans rum/lägenhet, och vips, inga bra bilder. Jag kan ju inte säga att jag gav mig in för det särskilt mycket, för jag var ju där för att vara social, trots allt.

Vi får se när det blir nästa gång, men en nästa gång lär det i alla fall bli. Får dock se om det blir något att göra ett inlägg om.

Anton, en av mina närmaste, ska flytta ihom med sin flicka i Malmö nu till hösten. Nu kanske ni tror att jag har gått och fått separationsångest, men nej, det är inte riktigt det som jag inte är redo för. Han har nämligen bett om en lite speciell inflyttningspresent. De vill ha porträtt på alla sina vänner i den nya lägenheten, och Anton vill ju såklart ha ett på mig..

Naken..

Inte för att jag skäms över min kropp eller så, det har jag slutat oroa mig för för länge sen, och det är ett ämne som nästan kräver ett eget inlägg.
Problemet är att jag inte har någon som helst vana att fotografera nakna kroppar. De enda som jag sett nakna, förutom mina päron, är ju just Anton och mina flickvänner, och de har jag aldrig haft chansen att laborera med särskilt mycket, tyvärr.

Enligt mig är nakna kroppar svårt. Kläder veckar sig, skapar mönster. Kroppar är svårt att göra något med, speciellt om det ska vara en helkroppsbild och inte bitar av kroppen som visas. Det är tur att jag har lite teman att gå på. Något ångestladdat och groteskt är det jag är ute efter. Svartvitt såklart, min favorit.

Vi får se hur det går. Som tur är jar jag hittat den trådlösa fjärrkontrollen till kameran, vilket borde underlätta mer än att springa fram och tillbaka mellan porträttet och kameran.

Det började som en helt trevlig kväll med Anton och Jakob ute på landet, 20 minuter från stan med cykel, ingenmansland för alla Varbergsfödda. Grillen var tänd, filéerna låg ännu trygga i sina förpackningar. Folköl, vuxenpoäng och en öppnad chipspåse.

Ett telefonsamtal.

En timme senare står vi samlade på Götaplatsen, med regn som mer kunde liknas vid att duscha. Allt för att få svänga loss till Teddybears..

Vi och resterande 189 000 som också var där to join the party.