Innan jag gick in i den här klumpen av betong såg jag att en väldigt fin dis dragit in över västkusten. Vet inte om den är kvar, men om så är fallet rekommenderar jag att ta med en kompis och en kamera ut för lite nattfotografering. Jag tror det finns potential till riktigt bra bilder en kväll (vanliga människor läs: natt) som denna..

Det finns två anledningar till att jag inte har någonting på mina väggar i lägenheten. Dels vet jag inte hur man sätter upp en spik i en betongvägg. Jag antar att man måste borra, och det har jag ingen borr till. Men den största anledningen är att jag har gått och blivit lite rädd för att skada lägenheten. Ibland kommer jag på mig själv med att tycka lite synd om lägenheten. Inte ska väl jag göra hål i de fina tapeterna, eller hur.

Lite stört känns det..

Hur som helst har jag fixat en lite "tillsvidare/för alltid"-grej som står på min bokhylla.

 

Oh-yes, Emil har skaffat sig en fotoram. (Apropå stört, lägg till att prata om sig själv i tredjeperson.) Så nu kan jag ha fina bilder rullandes jämt jämt jämt. Det ger ju mig också lite mer tid att komma över min "får inte skada lägenheten"-fas, för det hindret måste övervinnas! Mohohohahaha!

Då var det beställt en liten tripp till England i början av november. Jag, Viktoria, och Emelie ska spendera några dagar i centrala London, för att sedan bege oss till Plymouth i Devon för att där, förhoppningsvis, träffa lite utbytes-folk som vi känner sedan tidigare. Förra året var vi snyltgäster hos dem, men i år kände vi att det kanske inte är det bästa sättet att resa runt och se deras fina land. (Som dock, enligt mig, bara lever på gamla meriter och inte har förnyats sedan den industriella revolutionens dagar.. Vilket naturligtvis är en del av charmen, men ändå.. Tycker man att golvvärme är en nymodig och dyr lyx.. Jaa, jag vet knappt vad jag ska säga..)

Jag hoppas kunna ta lite bra bilder under resan. Plymouth kommer nog inte att vara några problem. Liten hamnstad med mycket själ, men jag tror att London är så stort att det kommer att bli svårt att fotografera något som återspeglar staden. Det är svårt att säga såklart, men det är känslan jag har just nu..

Jag har för mig, någonstans, att jag nämnt att Anton skulle bli inneboende hos mig. Nu blev det aldrig av eftersom han gick och skaffade sig stadigt sällskap. Den händelsen hindrade ju honom dock inte från att klämma in allt han äger i mitt förråd. Inte för att jag missunnar honom det, såklart.

Fast efter någon månad var jag nästan säker på att prylarna var här för att stanna.

Men så, en vacker sensommardag var sanningens timma slagen, och ut städades prylar med en effektivitet som vore det polsk arbetskraft. Numera står mitt förråd gapande tomt sånär som på några lådor med julpynt och affektionsvärde av olika slag.
Såå.. Vad ska jad göra med all outnyttjad yta (Läs 2,4 x 1,4 m) om inte börja på mitt mörkrum?
Än så länge har jag inte kommit så långt. Jag har sopat bort flagnad färg från härlig, grå betong; dammsugit upp skräpet och ska snart ner och våttorka för att bli av med allt damm.

Nästa steg kommer att vara att leta efter möblemang till mitt nya tillhåll. Förmodligen kommer det inte att bli alldeles för smakfullt ur en inredares ögon. Jag satsar på att hitta allt på auktion och andrahandsaffärer. Det jag saknar just nu är ett (eller två) bord/skrivbord, eventuellt en hög och smal byrå, och en skrivbordsstol. Jag räknar med att vara färdig någon gång senare i höst.

Fortsättning följer..

Anton, en av mina närmaste, ska flytta ihom med sin flicka i Malmö nu till hösten. Nu kanske ni tror att jag har gått och fått separationsångest, men nej, det är inte riktigt det som jag inte är redo för. Han har nämligen bett om en lite speciell inflyttningspresent. De vill ha porträtt på alla sina vänner i den nya lägenheten, och Anton vill ju såklart ha ett på mig..

Naken..

Inte för att jag skäms över min kropp eller så, det har jag slutat oroa mig för för länge sen, och det är ett ämne som nästan kräver ett eget inlägg.
Problemet är att jag inte har någon som helst vana att fotografera nakna kroppar. De enda som jag sett nakna, förutom mina päron, är ju just Anton och mina flickvänner, och de har jag aldrig haft chansen att laborera med särskilt mycket, tyvärr.

Enligt mig är nakna kroppar svårt. Kläder veckar sig, skapar mönster. Kroppar är svårt att göra något med, speciellt om det ska vara en helkroppsbild och inte bitar av kroppen som visas. Det är tur att jag har lite teman att gå på. Något ångestladdat och groteskt är det jag är ute efter. Svartvitt såklart, min favorit.

Vi får se hur det går. Som tur är jar jag hittat den trådlösa fjärrkontrollen till kameran, vilket borde underlätta mer än att springa fram och tillbaka mellan porträttet och kameran.

Det finns de göromål som jag, och resten av den moderna mänskligheten drar sig för att göra, eller snarare ta tag i. Vi lever i ett stressat samhälle. Springer omkring som hetsade myror - även fast de säkert får mer vila än oss - och jobbar, äter, sover och försöker åka utomlands en gång om året för att få komma bort. Bort från tillvaron, som vi (läs: ni som känner er träffade) inte trivs med ändå.. Dagens människa är mycket snack och liten verkstad, och hon skäms över det, men är för stolt för att erkänna.

En av sakerna som gnagt mig på sistone är, som titeln avslöjar, min farfar Eric, som jag inte besökt på länge.

Varför vet jag inte, det har väl bara inte blivit av.. (Typiskt citat av dagens människa..)

Jag har gått och tänkt på det mycket på sistone, och att det får bli någon gång när jag får tid över i veckan. Månader har gått utan att jag lyft ett finger, bara tänkt tanken, och för varje gång det händer så tynger det mig ytterligare lite till. Så nu, idag, äntligen, fick jag tummen ur min beniga ända och åkte för att hälsa på honom. Tog med kameran medan jag ändå var i farten. Det är ju omöjligt att veta hur länge en gammal man som honom kommer att vara i livet.

 
Ja, även jag tittar mig i spegeln ibland..

Det visade sig att jag oroade mig lite för mycket över den gamle, han var piggare än vad jag sett på länge, satt och läste tidningen i sin förstoringsapparat som han har vid skrivbordet. Han var inte sen på att ge mig lite dåligt samvete för att jag är dålig på att hälsa på. (Även fast jag nog är det enda av barnbarnen (och barnbarnsbarnen..) som hälsar på över huvudtaget.) Det bestod bara av meningen "Emil.. Va har flöget i dig som har fått dig att komma hit och hälsa på?" men, tja, det var en väl förtjänt pik och han har väl all rätt att undra.

Nej han är inte så bitter som han ser ut, det ni ser är följden av två (tre?) strokes.
 
Han varken hör eller ser särskilt bra, så jag och alla andra som ska prata med honom måste trä på honom ett par hörlurar kopplade till en liten ljudupptagare som förstärker så in i helvete.. Det ser ut som om han har en freestyle på huvudet.

När det väl är gjort är han inte så svår att prata med. Vi snackade mest om sånt som hänt. För att vara snart 105 så har han inte dålig koll på läget. Jag frågade också lite om Kattarp-släkten som jag är med i (Fick med mig två pärmar hem om det..) och lite andra ting. Det mesta handlade om hur det var förr i världen. Han kommer verkligen ihåg allt möjligt.

     
Tre timmar senare så lämnade jag honom, nöjd och belåten.

Det är fruktansvärt synd att inte ta sig tid till de som är närmast en. Det har jag fått lära mig idag. Från och med nu ska jag försöka sträva efter att bli mindre snack och mer verkstad. Det, tror i alla fall jag, gör det här till en bättre värld.