Det har börjat störa mig lite att jag har så lite tidtill mitt förfogande. Det hade vart skönt att inte ha alla dessa tolvtimmars nätter. Jag längtar nästan efter att få mindre att göra på jobbet nu i vinter, så att jag kan börja arbeta i mörkrummet.

Jag jobbar konstant, och eftersom jag har ett så passivt arbete som jag har, så finns det ofta stunder då jag känner att jag borde utnyttja tiden mer. Idag har jag suttit och letat efter distansutbildningar. Något jag kan pyssla med på arbetstid, då jag ändå bara sitter. Någonting om fotografi. Det hade vart härligt att börja läsa om något som jag tycker om så mycket.

Det är svårt att hitta några intressanta fotokurser utan sammankomster. (Jag är behovsanställd så mina arbetstider är lite när som helst.) Jag har börjat titta lite efter konstutbildningar utöver dem, så att det finns lite fler valmöjligheter.

Det är helt sjukt vad mycket det går att läsa på distans utan sammankomster! Jag skulle vilja rekommendera alla att gå in på studera.nu, skaffa dig en användare om du inte har en och spana in deras utbildningar. Det går att hitta lite allt möjligt skoj.

Det går aldrig att få för lite utbildning i dagens samhälle. Det är sorgligt att allt arbete kräver en så abnorm, nästan pervers mängd utbildning att luta sig mot. Såvida man inte känner någon som känner någon som kan fixa ett jobb. Vi som inte kan ta oss fram genom svågerpolitik får läsa sönder våra huvuden tills vi når medelåldern.

Sånt är livet..

Det finns de göromål som jag, och resten av den moderna mänskligheten drar sig för att göra, eller snarare ta tag i. Vi lever i ett stressat samhälle. Springer omkring som hetsade myror - även fast de säkert får mer vila än oss - och jobbar, äter, sover och försöker åka utomlands en gång om året för att få komma bort. Bort från tillvaron, som vi (läs: ni som känner er träffade) inte trivs med ändå.. Dagens människa är mycket snack och liten verkstad, och hon skäms över det, men är för stolt för att erkänna.

En av sakerna som gnagt mig på sistone är, som titeln avslöjar, min farfar Eric, som jag inte besökt på länge.

Varför vet jag inte, det har väl bara inte blivit av.. (Typiskt citat av dagens människa..)

Jag har gått och tänkt på det mycket på sistone, och att det får bli någon gång när jag får tid över i veckan. Månader har gått utan att jag lyft ett finger, bara tänkt tanken, och för varje gång det händer så tynger det mig ytterligare lite till. Så nu, idag, äntligen, fick jag tummen ur min beniga ända och åkte för att hälsa på honom. Tog med kameran medan jag ändå var i farten. Det är ju omöjligt att veta hur länge en gammal man som honom kommer att vara i livet.

 
Ja, även jag tittar mig i spegeln ibland..

Det visade sig att jag oroade mig lite för mycket över den gamle, han var piggare än vad jag sett på länge, satt och läste tidningen i sin förstoringsapparat som han har vid skrivbordet. Han var inte sen på att ge mig lite dåligt samvete för att jag är dålig på att hälsa på. (Även fast jag nog är det enda av barnbarnen (och barnbarnsbarnen..) som hälsar på över huvudtaget.) Det bestod bara av meningen "Emil.. Va har flöget i dig som har fått dig att komma hit och hälsa på?" men, tja, det var en väl förtjänt pik och han har väl all rätt att undra.

Nej han är inte så bitter som han ser ut, det ni ser är följden av två (tre?) strokes.
 
Han varken hör eller ser särskilt bra, så jag och alla andra som ska prata med honom måste trä på honom ett par hörlurar kopplade till en liten ljudupptagare som förstärker så in i helvete.. Det ser ut som om han har en freestyle på huvudet.

När det väl är gjort är han inte så svår att prata med. Vi snackade mest om sånt som hänt. För att vara snart 105 så har han inte dålig koll på läget. Jag frågade också lite om Kattarp-släkten som jag är med i (Fick med mig två pärmar hem om det..) och lite andra ting. Det mesta handlade om hur det var förr i världen. Han kommer verkligen ihåg allt möjligt.

     
Tre timmar senare så lämnade jag honom, nöjd och belåten.

Det är fruktansvärt synd att inte ta sig tid till de som är närmast en. Det har jag fått lära mig idag. Från och med nu ska jag försöka sträva efter att bli mindre snack och mer verkstad. Det, tror i alla fall jag, gör det här till en bättre värld.

Lördag kväll, Anton ringer, jag kör den gamla vanliga, för jag vet hur uttrycket "en öl" brukar sluta, och jag gillar inte att bli full som ett litet ägg. Men.. Tja.. Vi har ju trots allt inte setts (Finns det ordet?) på ett tag, så varför inte.

Anton, som i nuläget är en självutnämnd författare, har slagit på stort och köpt sig en Remington skrivmaskin som han är jättestolt över.

 

Anton och Remington

 

Antons nya profilbild på ansiktsboken. Jag antar att eftersom han numera är författare vill han bli mer oidentifierbar i media.

Vi började med lite vin på Fannys (Författarens flickvän) altan tillsammans där vi satt och pratade om sjöfart och boken "Ensam seglare jorden runt" med Fannys föräldrar. Allmänt trevligt, fast jag knappt kan något om sjön, för vi går inte så bra ihop, hon och jag. Allmänbildning har ju aldrig skadat någon.

Därefter begav vi oss till de lägsta av varbergs vattenhål så här års. Restaurang  Solviken i Apelviken, borås-folkets (läs djurens) tillhåll. Hit kan man gå för att hitta de mest groteska människoliknande varelser Sverige har att erbjuda. Medelåldersmän i camofärgade cowboyhattar, bruna & russinskrynkliga fruar, brats och listan görs bara längre ju fler sekunder ögonen hålls öppna.

Vi slår oss ner vid ett bord, beställer varsin pizza och en hof och skrattar lite åt den spännande låtlistan från 90-talet som dom lyckats slänga ihop. Westlife, blandas med Five som kommer efter Idas sommarvisa. Musik som alla kan känna igen sig i. Inte för ny för de 40-åriga, inte för gammal för att 20-åringarna ska känna igen det. De små barnen vill ju ändå bara ha glass, så de skiter ju i musiken. Samma sak som de förmodligen spelar varje år antog vi.

"Vi ger Sommargästerna vad Sommargästerna vill ha."

Fast de egentligen innerst inne vill spela jazzmusik, eller åtminstone nåt annat än Five..

Så vi hinner med att prata lite med Fanny och hennes bartender-vänner som är helt speedade. (Tycker jag som kommer från en lugnare arbetsatmosfär.) Vi tar en ny hof och sätter oss ner vid bordet igen.
Det hinner inte gå tio minuter innan det kommer två drunken dudes med tribals över sina gympumpade, rödbrända armar och sätter sig vid samma fyrmannabord som oss. Följande konversation inleds. Håll i hatten..

- Hej
Vi: - Hej
- Vi e inte heller bögar.
- Nä! Höhö!
Vi: - Okej.
- Nä. instämmer den andre. Vi har fått f (ja, ni kan ju gissa själva.. Gitarr kanske?) här.

Pratar en minut om vad dom gör här i Varberg.

- Vi va på nå stort ställe igår.. Va hette de nu igen?
Anton: - Sociten?
- Ah just det.. E ni härifrån eller?
Vi: - Ja, vi e från varberg. Vart kommer ni ifrån?
- Borås. (Surprise!) säger den ene.
- Från min mammas gitarr! säger den andre.
- Berätta vad du gjorde när du kom ut.
- Jag sparka till henne med vänsterfoten i gitarren så att hon fick (take a guess?) och sprutade mig i ansiktet.

Vid det här laget var jag så fachinerad att jag inte kunde tro det. Det var som att resa tillbaka i tiden. Har vi utvecklats från det här stadiet? Är borås ett galapagos där evolutionen gått i sin egen takt. Någon borde göra en naturfilm om det här.

Vi lyckades ta oss därifrån rätt snabbt efter detta och på vägen hem kom vi fram till att vi skämdes över alla coola dudes som folk blandar ihop oss med. Inte konstigt att tjejer tycker att killar är svin.

Nej, det har inte med kärlek att göra. Eller jo, kanske, det beror ju på hur man ser på kärlek. Om kärlek bara består av att stilla det inre begäret efter materiell njutning för ett ögonblick, så tja, då handlar det väl om kärlek.

Fast jag är lite smygkär i något annat. En kamera - och då menar jag inte vilken gammal kamera som helst - En Canon EOS 450D.

....

Okej.. Det kanske är en gammal kamera, men inte om man jämför med min senaste erövring som gick under namnet Canon T70. Det är ett väldigt skönt infall som jag har just nu att slösa upp alla mina senaste A-kassepengar på en ny-/gammal klassiker. Har aldrigt riktigt vart mycket för digital fotografering. Mest för att jag inte tror på det. Med digitalfotografering kan vem som helst kalla sig fotograf. (Nästan, det finns fortfarande de som är hopplöst dåliga.. Believe me, I've seen them..) Låt tusen apor sitta vid varsin skrivmaskin och efter tillräckligt lång tid har de lyckats skriva ner shakespeares samlade verk. Tar man bara tillräckligt många bilder så finns där ju säkert en på tusen som är lyckad. I analoga kameror finns bara 36 chanser. Det är utmaning.. Jag tror att det är analog fotografering som skiljer aporna från den riktiga fotografen.

Det som ändå driver mig till att vilja införskaffa en liten pärla som EOS 450 är smidigheten, för även fast jag älskar min T70 och jag inte har några som helst planer på att sälja den, så kvarstår faktum att det är så otroligt mycket omständigare.. Det går inte att bara "åka ut någonstans" och fotografera. Nej, jag brukar åka ut ett par gånger. Planera i förväg. Så att jag kan utnyttja mina 36 bilder till det yttersta. Vilket resulterar i att jag inte kan få någon spontanitet i mitt fotograferande. Ingen alls..

Så nu (igår om jag måste vara exakt) har jag bestämt mig. Emil kommer att skaffa sig en riktig digitalkamera.

Fast hans hjärta kommer nog alltid att klappa starkast för den rena skickligheten i det analoga.

Det kommer nog att finnas plats för båda..

Jag har skaffat ett kladd-block, som jag, fantasirikt nog, döpt till just det. Det är inte bristen på fantasi som gav det namnet, kladd-blocket. Det är bara det att en fantasilös titel inte sätter några krav på innehållet. Hade jag suttit och funderat ut et så totally awesome namn som möjligt hade jag ju vart tvungen att fylla blocket med innehåll som motsvarar förväntningarna från titeln. Så funkar det i alla fall i min värld av tvångstankar.

Snart är jag klar med prologen, och min förhoppning är att kunna fylla alla sidor till bredden med mer eller mindre kreativa verk.

 

Så man kommer ut från biblioteket liksom, minding my own things in life. Går förbi coola killen som sitter med två tjejer med färgat hår. Han som inte har alla hemma i sitt hjärnkontor. En sån som man (jag) ser framför mig sitta på samma lagerjobb, 7-16, alla dagar, hela livet tills dess att han (hoppas jag, och ser fram emot) en gråmulen vinterkväll i februari tar livet av sig. (Ja, jag vet att man inte ska önska livet ur folk, men det gör jag ändå, för sån e jag. Coola killar läser ändå inte bloggar..)
Och det jag hör - för coola killen gillar att vara cool framför sina hönor - högt när jag går förbi är:

"Hey fan va gay du ser ut."

Emil pretends he doesn't take any notise of the homofobic cocksucker and moves on.

"Gay gay gay gay gay."

Emil smiles, 'cause he knows the guy is just a troll. He jumps up on his bike and begins the ride home.

På vägen hem frågar jag ändå mig själv om det hade vart värt att stanna upp och konfrontera honom? Under den där tiden, från biblioteket och hem, undrar jag vad jag skulle ha sagt i så fall. Hur öppnar jag en konversation med en ignorant och fördomsdriven kille som inte vill verka dålig inför sina tilltänkta engångspartners?
Det som gör mig lite ledsen i sådana här fall när man märker att samhället och dess individer fortfarande inte är öppna för homo- och bisexuella. För vad har det för betydelse vilket kön man vill ligga med?

Ingen, betydelse, alls..

Hade jag blivit stött på av en bög på krogen hade jag ju bara sagt "Tyvärr, jag ligger inte med killar" och så hade allt vart okej sen. Ingen skada skedd. Jag har lärt känna en massa trevliga homo- och bisexuella i mina hittills levda dagar. De är som folk är mest, fast ofta lite mer öppna.

Jag kan inte hjälpa utan att känna en viss maktlöshet. Det är i de sådana här lägen man ser att man varit dum och naiv. Sverige och svenskarna har inte gjort sig kvitt några fördomar alls, de gror så fint i våra svenska villaträdgårdar. Det är lite som när hela diskhon är full och man inte vet vart man ska börja gräva och fixa bland all skit. Vi ska inte vara rädda för alla trevliga med en alternativ läggning, utan för sådana som coola killen och den miljö som han är uppväxt i.

Frågan är vad jag ska göra om det händer en gång till..

Jag ska till jobbet om en och en halv timme. Jag avskyr när det inte finns tid, eller jo, när det finns tid, men inget man riktigt hinner med att göra.
Jag ska nog helt enkelt ta en promenad i den fina skogen utanför. Se om jag kan hitta något smultronställe.

Sen iväg till jobbet där jag ska sitta och läsa "The satanic bible" som jag fick låna av Anton igår. Han har gett bort större delen av sitt liv i form av böcker och musik nu innan han åker till danmark. Det måste kännas skumt att rensa ut sigsjälv..

Hur som helst kom han hit igår med en sjuk massa tråk-kultur (Jag är inte mycket för Dostojevski och Strindberg, försökte mig på "Röda rummet" en gång men lade ner det, inte för att jag är ointellektuell, utan för att jag inte tycker att Strindberg inte tillför så jävla mycket för mig som person. Jag gillar inte att läsa böcker som är "Du måste ha läst den här för att kalla dig kulturell". Blir bara förbannad på sånt, därför klarar jag mig utmärkt utan dem.) Ni fattar grejen, och det mesta, tyvärr Antonio, kommer att hamna i mitt förråd. 20 av 50 böcker var kanske det som jag kan tänka mig.

Det ska bli riktigt kul att lära sig lite mer om alternativa religioner som satanism, lite variation till de betongtråkiga tre linjära religionerna. Själv hejar jag jag ju mest på Buddha och hans team om man ska börja jämföra mina livsåskådningar med någon religion.

Men en natt med satanism tackar ju ingen nej till.

När man vaknar efter ett nattpass känner man sig alltid lite halft onykter i huvudet, jag gör det i alla fall. Därför var det ingen höjdare att bege sig till arbetsförmedlingen för att träffa nån jävla jobbcoach. Helt onödigt enligt mig, eftersom jag ändå kommer börja få heltid i mitten av juni ungefär.

Kommer dit, helt ovårdad, ful och smutsig (Att gå med mössa på jobbet skänker en speciell, smörig glans, om vi säger så.) "Jaja, jag får väl slå ihjäl någon timme här nu så jag får det gjort."

Men helvete vad positivt överaskad jag blev. Det är skönt att bara få prata om sina mål i arbetslivet, för det är inte så många runt omkring en alltid, som det går att föra en vettig diskussion med. Vi snackade om hobbies och fotografering, och hur ansträngande kulturbranchen är, speciellt om det bara är hobbyfotografering i mörkrum som man sysslar med.

Antingen fick jag, hursomhelst, en väldig tur, eller så gör alla jobbcoacher på arbetsförmedlingen ett helvetiskt bra pepp-talk. Jag är ännu mer angelägen om att följa mina drömmar nu än tidigare. Stort tack!

Livet är bra.