Det kommer dagar som dessa då jag sätter mig ner och försöker komma på, komma på vad det var jag ville göra med mitt liv. Vilka ambitioner hade jag tidigare, men viktigast av allt, vilka ambitioner har jag nu?

Jag tror att det många människor missar i livet är att fråga sigsjälva vad det är de strävar efter. Det är lätt att känna sig maktlös inför världen, att bli apatisk, inte orka anstränga sig, för i verkligheten finns inga riktiga hjältar som räddar världen. I den här världen möts man av hjälplöshet, vilket leder till ett vanligt sju-till-fyrajobb och en resa till Tailand (Thailand? Tja, ni fattar vad jag menar..)

Jag gillar inte mönster, jag vill inte gå på rutiner, för det leder inte till att jag som individ utvecklas.

Att inte ha något att sträva efter, ett mål att nå, gör livet onödigt.
Att hanka sig fram i samma rutiner som överskrider tio år är inget liv alls.
Det är att ge upp.
Enligt mig.

Å andra sidan krävs det en dåre för att behålla sitt förstånd i den här världen. Det finns så mycket osagda måsten - Jag vill gärna hänvisa, som exempel, till ett äldre inlägg (Se: Emils tankar tillägnat tvång om två.) - Det är konstigt att längtan efter att vara unik, en vacker snöflinga, så lätt kan ätas upp av längtan och förväntan (utifrån) av att vara som alla andra.



Jag har ambitioner att bli fastighetsmäklare samt författare och fotograf på fritiden.
Jag har ambitionen att ta ett flygarcertifikat inom de kommande tio åren.
Jag har en dröm om att kunna flyga vart jag vill.
Jag har en ambition, en förhoppning, på att någon där ute, ser det här och vill förändra sitt liv till något bättre.
Jag har ambitionen om ett hus i ingenstans.



Det är aldrig för sent att ta tag i sitt liv. Kom ihåg det..
Aldrig för sent att ändra sig.
Aldrig för sent att börja om.

Kom ihåg det.

En underlig känsla är det varje gång ens ex hittar en ny.. Det är skumt det där, för den första känslan är - för mig - känslan av ett plötsligt nederlag.
Som om det vore en tävling, som att det faktum att jag faktiskt inte viljat leta, är som bortblåst. Man känner sig ful, blåst på konfekten, Napoleon i Waterloo, kniv i hjärtat. Inte minst känner man sig bortglömd, som att "Jaha, var det så lätt att komma över mig? Jaha... Kul..."


Jag vet att jag har all tid i världen.
Jag vet att jag inte borde vara sårad och arg. (Speciellt med tanke på att det var jag som tog initiativet till att göra slut.)
Jag vet att jag inte borde tänka på endast de bra bitarna vi hade.


Jag pratar jävligt ofta om kärlek, med folk jag känner, och jag har det ofta i mina tankar. Jag tror jag har gått igenom alla scenarion i mitt huvud tusentals gånger, men min kropp vill inte lyssna. Den är ledsen och min hjärna är bara förbannad över att jag bryr mig så mycket över någon som jag bara gillade till 40%.

Men nu är det äntligen facebook-officiellt, som det ju heter. Och jag måste medge att jag tog det bättre än väntat. Spänningarna som legat i luften innan finalen, brytpunkten, idag, var mycket värre.

Just nu känns det bara skönt att ha förlorat kriget, nu kan jag fokusera helt på mitt eget. Kapitlet är slut, och det är dags att vända blad.

Jag hoppas att hon får det jättebra med sin nya kille, faktiskt, på riktigt.

Jag har märkt att jag har haft problem med att vara personlig på den här senaste bloggen. Visst, allt som jag skriver är ju i sig personligt, jag delar med mig av musik som jag gillar, skriver små kommentarer. Men det känns aldrig lika personligt som det jag hade med tidigare bloggar.

Det känns i ala fall som att jag lämnade ut så mycket mer då än nu...

Att få en blogg personlig är en balansgång, att hålla sig upprätt. Det får inte bli för alldagligt, tråkigt, men inte heller får det gå åt det extrema, bli för utlämnande. Dels för att jag inte unnar internet och världen det och dels för att jag inte har lust att skada människor omkring mig längre..

Men mest av allt är jag rädd. Rädd för vad folk ska tycka. Enda anledningen till att jag inte är ansluten till facebook connect är för att jag egentligen är så jävla introvert. Jag vill faktiskt inte att alla runt omkring mig ska se mig för den jag är. Jag vill bara vara mig själv inför de som står mig närmast, inget annat.

Jag ska försöka bli så sanningsenlig som jag kan gentemot den här bloggen och er, som läser, men jag kan inte lova något. Mitt ego är kanske för bräckligt för det.

Ahh, nu börjar den skeva dygnsrytmen infinna sig igen. Var och jobbade idag. Dagtid.. Jag är inte gjord för sånt, tacka vet jag de ljuva nätterna. Jag råkade hur som helst somna när jag kom hem klockan fyra idag och vaknade nu. Så, för att inte somna om och vakna vid fyra på morgonen så hade jag tänkt hålla mig vaken till fyra istället.

Och en bra uppesittarkväll börjar med Melody club och ett stort glas Brämhults Apelsin-/Jordgubbsjuice.



Jävla feber, lämna mitt hjärta i fred...

Nu, nu är jag så jävla trött på att vara olyckligt kär. Jag tänker inte vara med på det här jävla ödet och dess ironi längre. Louise, du har hindrat mig från att se andra tjejer i en halv evighet nu, men det får fan vara över nu. Jag tänker inte låta mitt kött bli svagare längre. Jag har fått nog..



Jag funderar även på, för att slå ihjäl ytterligare någon timme att kolla på den där "Drag me to hell" som ska va så bra. Jag vet faktiskt inte ens vad den handlar om, uppenbarligen om någon som upplever någon slags helveteskval, har bara hört att den ska vara bra. Frågan är bara om jag pallar med att se på en skräckfilm. Själv. Det känns bara lite weird. Ingen sitter ju och kollar på skräck själv, eller?

Det kanske blir en Hannibal Lecter-film istället, jag får se.

Det jag fått lära mig den hårda vägen nu när min macbook varit hjärndöd - Tjaa.. hur länge har jag inte varit kontinuelig? Två veckor? - är hur viktigt det är, för mig i alla fall när jag bloggar, mobilitet. Jag tror att jag avskyr att vara låst vid ett och samma ställe.

För ärligt, det ger ingen ro att blogga framför en 37" skärm.. Det suger.. stort.. Jag vill kunna krypa undan och få blogga i fred. Kunna känna när jag sitter i köket att: "Nu fan, ska jag nog ta och skriva lite" utan att behöva ta mig de där tio stegen som det ändå är att gå till soffan. Där vill jag ju inte heller blogga, för jag vill ju blogga i köket ju..

Jag kan knappt förstå hur jag klarat mig. Viljan att skriva har alltid funnits där de här två veckorna, eller hur länge det nu rör sig om. Det enda jag lyckats få fram har ju vart några musikvideos och lite frustrerad, olycklig kärlek som behövde ventileras för att jag inte skulle implodera.

Herregud vad skönt det känns att vara tillbaka..

Ibland önskar jag att jag inte var så fylld av svårmod och grubbel. Ibland önskar jag att jag kunde sluta längta efter det som är så omöjligt att få. Så många gånger har jag pustat ut, tänkt att nu, nu är det äntligen över. Nu, kan du äntligen vara en av mina allra bästa vänner.

Men ändå, när allt slam och grus har sjunkit till botten, är det alltid något som river upp det till ytan igen. Du berättar om när du är ute och vad du gör med mansköttet som finns tillgängligt. Och även fast jag inte vill att det ska vara så, så känns det som att du sticker en kniv i mitt bröst. Jag kan inte längre prata, inte längre andas, inte heller tänka. Bokstavligt talat. Allt annat känns så meningslöst, allt allt allt. Jag ser bara en svart dimma, där det då och då flimrar till små glimtar av det liv jag aldrig fick, med dig.

Det känns så orättvist, det här livet. För det känns som att inte någon någonsin kan älska dig som jag. Hade du bara sagt de tre underbara orden hade jag kunnat dö, här och nu, och ändå känt mig nöjd med livet som jag fått.

Men nu är det inte så. Det kommer att vara någon annan, obetydlig, själlös människa som kommer att få dig. Jag äcklas vid tanken, men det är den sanning som jag måste uthärda och leva med för att få vara i din närhet. 

Det svenska vinterregnet smattrar i jämna skurar mot rutorna i lägenheten. Sitter här med en kaffe i handen, väntar på att åka till jobbet ikväll. Har haft fullt upp med mina sålda auktioner på tradera och lite annat allmänt görande. Men det är en störande tanke i mitt huvud som gnager omkring just nu. Vickan ringde och undrade om jag ville gå på bio med henne och Emelie. Yay! Vilken film? En chick flick såklart, som om man skulle förvänta sig mycket mer, haha.

Jag tackade för erbjudandet, men jag kände inte riktigt för plastig kärlekskomedi, i två timmar dessutom. Vi kom fram till att vi ses nån annan dag.

(Här tänkte jag ha ett klipp från någon film med Hannibal Lecter, men det fanns inga klipp som gjorde min favoritpsykopat någon rättvisa.)

Men det stör ändå.. Varför tacka nej till umgänge, bara för att det är på bekostnad av något jag inte gillar så mycket?

Fast å andra sidan, vad har jag att vinna på att sitta tyst mellan två tjejer i en biosalong för att sen åka till jobbet? Hur mycket är man villig att uppoffra för lite kvalitetstid? Idag gjorde jag nog ändå ett bra val. Och enligt imdb.com ska Valentines Day inte vara den skarpaste kniven i lådan. Och vad är väl värre än att se på kärlekskomedi?

Just det, att se på dålig kärlekskomedi..

Det är mycket död just nu. Fick till exempel höra för några dagar sen att en grundskolekamrat till mig hade tagit livet av sig. Jag vet inte av vilka skäl, men jag antar att de måste vart hemska om man tar livet av sig vid 20 års ålder. Sen har vi ju det med killen i Varberg som försvann, och fortfarande, vad jag vet, är försvunnen.

Det klart att jag inte vill skylla de här händelserna på dig, Februari, men ditt mörker har en tendens att få fram människors värsta monster och hjärnspöken. Det är mycket död just nu. Just självmord är extra vanligt nu när snön och kylan isolerar människor och tvingar dem att slåss med sina egna, inre demoner. Människor som vill ta sig ur sin "misär", som ser det svarta, äckliga och vill göra något åt det, men vet inte hur. Ibland verkar det som att folk tar livet av sig för minsta lilla.

Okej, det finns de som lever i total misär på riktigt, blir misshandlade varje dag, är nere i ett hårt heroinmissbruk, vad vet jag. Men det finns ju alltid ett alternativ: Fly iväg och börja om på nytt. (Vilket dock baseras på att man inte har några extraliv efter döden, för då vore ju döden som att trycka på reset-knappen.. Men.. Vågar man chansa?) Det kostar några hundralappar med ett tåg härifrån, några ynka tusenlappar med ett namnbyte om det skulle vara så illa.

Inte för att jag har så mycket emot det, för alla människor är "fria" och har rätt att avsluta livet närhelst de vill. Men jag vill åtminstone leva det här livet fullt ut för att välkomna döden med öppna armar när den väl kommer. Ibland kommer jag på mig själv med att bli helt exalterad när jag tänker på döden. Det är sjukt spännande att inte veta vad som kommer att hända när jag går ur tiden...

Det är bara lite tråkigt att de som tar självmord har gett upp det här livet och inte kommer på någon annan lösning på sina problem.

Ni som läser det här kan vara lugna, jag har inte dödslängtan, jag tycker bara det är intressant.