Det kommer dagar som dessa då jag sätter mig ner och försöker komma på, komma på vad det var jag ville göra med mitt liv. Vilka ambitioner hade jag tidigare, men viktigast av allt, vilka ambitioner har jag nu?

Jag tror att det många människor missar i livet är att fråga sigsjälva vad det är de strävar efter. Det är lätt att känna sig maktlös inför världen, att bli apatisk, inte orka anstränga sig, för i verkligheten finns inga riktiga hjältar som räddar världen. I den här världen möts man av hjälplöshet, vilket leder till ett vanligt sju-till-fyrajobb och en resa till Tailand (Thailand? Tja, ni fattar vad jag menar..)

Jag gillar inte mönster, jag vill inte gå på rutiner, för det leder inte till att jag som individ utvecklas.

Att inte ha något att sträva efter, ett mål att nå, gör livet onödigt.
Att hanka sig fram i samma rutiner som överskrider tio år är inget liv alls.
Det är att ge upp.
Enligt mig.

Å andra sidan krävs det en dåre för att behålla sitt förstånd i den här världen. Det finns så mycket osagda måsten - Jag vill gärna hänvisa, som exempel, till ett äldre inlägg (Se: Emils tankar tillägnat tvång om två.) - Det är konstigt att längtan efter att vara unik, en vacker snöflinga, så lätt kan ätas upp av längtan och förväntan (utifrån) av att vara som alla andra.



Jag har ambitioner att bli fastighetsmäklare samt författare och fotograf på fritiden.
Jag har ambitionen att ta ett flygarcertifikat inom de kommande tio åren.
Jag har en dröm om att kunna flyga vart jag vill.
Jag har en ambition, en förhoppning, på att någon där ute, ser det här och vill förändra sitt liv till något bättre.
Jag har ambitionen om ett hus i ingenstans.



Det är aldrig för sent att ta tag i sitt liv. Kom ihåg det..
Aldrig för sent att ändra sig.
Aldrig för sent att börja om.

Kom ihåg det.

Helvete vad jag måste gnida på mina små slantar för att få dem att räcka till. Som idag till exempel. Om någon timme drar det iväg till gaycows, sen ska jag slänga ut 65 kr på PS modeshow, inte för att jag är särskilt intresserad av själva modet - möjligtvis som konstform - mest för att vickan ska vara med, gå på catwalken.

Just nu har jag ca 700 spänn att leva med fram tills den 25:e. Som tur är har jag mat nog för att klara mig, och den här månaden hoppar jag dels upp ett snäpp på lönestegen, från 110,50 till 115, och som ett extra plus får jag ut min semesterersättning, woho! Förhoppningar på att vara rik som ett troll!

Tills dess ska jag gnida varje slant en extra gång innan jag använder dem. Det är ett helvete att behöva känna sig låst på grund av sin ekonomi, men den börjar bli stabilare i alla fall, trots arbetsbrist. (Än så länge har jag 59 timmar den här månaden, av 165)

Det positiva är ju att jag blir en mer ekonomisk person. Det är ju något att skryta med i den slit&släng-kultur som råder i västvärlden.

Förresten, bara 5 dagar kvar tills jag har en ny/gammal kamera.

• Fixa biljetterna till modevisningen. (Undrar om det är PS eller LBS som har den?)
• Skriv gekåslista. (Budget 300-400 spänn, max, wiee!)
• Go to gekås
• Go to modevisning

Lite synd att den mestadels ska slängas bort på att jobba. Nej, ärligt talat så verkar det rätt skönt ute. Sådär lagom svenskt.

Bara 6 dagar kvar tills jag får en ny/gammal kamera! Can't wait..

Det kändes konstigt att vakna en söndagmorgon, dagen efter, utan att känna minsta vink av huvudvärk, som ju brukar vara min trogne följeslagare vid tillfällen som dessa.
David, mein vän, hade slaggat på min soffa i natt, och vi tog en bacon- & äggfrukost efter att ha skrämt bort nattens små äventyr...

Tja, vi lämnar resterande fakta utanför tycker jag.

Hursom, Anton kom förbi, vilket innebar ytterligare en kopp kaffe medan vi alla tre satt ute på balkongen. Kärlek, musik (eftersom anton och david är så jävla musikkåta nördar....) och Mando Diao var det allmäna pratet, samt en massa annat skräp.

Vädret var fint, så vi stack och grillade hemma hos anton, lyssnade på beach boys och täckte över ännu fler samtal.

Fan vad vi gillar att prata..

Vi slog ihop oss med Henke, Isac, Torvik och, öhh, Torviks kompis och kvällen avslutades med kubbspel på Kurtinen vid ankaret (där mitt lag för övrigt got our asses handed to us.. Fan..)

Ledsen att det här blev lite av ett tråk-inlägg, men jag kände bara att en sån här dag var värd att notera. Mer dagar som denna!

Nu är jag ap-trött och ska upp och jobba imorn.

Hej hej!

.. ska jag åka och hämta en sån här liten kamera...

Canon T70

Tidigare hade jag bara en canon AE-1, helmanuell, dvs att man måste dra fram filmen manuellt efter varje bild. Visst, det funkade men det var inte speciellt smidigt, speciellt inte när man ville fånga ett ögonblick och upptäckte att man glömt att dra fram ny film.

Från och med den åttonde är det slut på det i alla fall. Det ska bli skönt att få en ny gammal kamera.

Jag längtar redan..

En underlig känsla är det varje gång ens ex hittar en ny.. Det är skumt det där, för den första känslan är - för mig - känslan av ett plötsligt nederlag.
Som om det vore en tävling, som att det faktum att jag faktiskt inte viljat leta, är som bortblåst. Man känner sig ful, blåst på konfekten, Napoleon i Waterloo, kniv i hjärtat. Inte minst känner man sig bortglömd, som att "Jaha, var det så lätt att komma över mig? Jaha... Kul..."


Jag vet att jag har all tid i världen.
Jag vet att jag inte borde vara sårad och arg. (Speciellt med tanke på att det var jag som tog initiativet till att göra slut.)
Jag vet att jag inte borde tänka på endast de bra bitarna vi hade.


Jag pratar jävligt ofta om kärlek, med folk jag känner, och jag har det ofta i mina tankar. Jag tror jag har gått igenom alla scenarion i mitt huvud tusentals gånger, men min kropp vill inte lyssna. Den är ledsen och min hjärna är bara förbannad över att jag bryr mig så mycket över någon som jag bara gillade till 40%.

Men nu är det äntligen facebook-officiellt, som det ju heter. Och jag måste medge att jag tog det bättre än väntat. Spänningarna som legat i luften innan finalen, brytpunkten, idag, var mycket värre.

Just nu känns det bara skönt att ha förlorat kriget, nu kan jag fokusera helt på mitt eget. Kapitlet är slut, och det är dags att vända blad.

Jag hoppas att hon får det jättebra med sin nya kille, faktiskt, på riktigt.