En tjej på jobbet, som också råkar vara förälskad i Kent tipsade om den nya "Musikvideon" till "Hjärta". För egentligen är det ju ingen musikvideo, utan en tribute till alla människor som, letar efter någon, som är försvunnen.. Fantastiskt bra video.

Nu när man kommit hem, och är sådär lagom bortdomnad kan det vara skönt att fulla skallen med lite ljuva toner innan det är dags att säga god natt. Ännu bättre är det när det har ett syfte.

Icke heller att förglömma att det här är årets första inlägg för min del, så Gott Nytt på er.

Jag lovar att under 2010:

• Börja fotografera igen på allvar.
• Måla mer.
• Bli bättre på att ringa människor som betyder något för mig.
• Sluta bry mig om vad människor jag knappast känner tycker om mig.
• Bli förälskad.
• Börja spela gitarr igen.
• Utföra alla ideér som dyker upp.

Nu är det bara 15 minuter kvar..

Det är en halvtimme kvar tills nyårsfesten jag ska på börjar, och här sitter jag i kalsonger och ett jävla förkläde...

Hmm.. Det låter kanske fel med ett förkläde på en kille för alla stenåldersmänniskor där ute, men det svider att få hett smör på kroppen, okej?

Nu får vi fan ta tag i situationen. Get up, get dressed, Emil!

Det är faktiskt jävligt korkat har jag också tänkt på, att lösenordsskydda sina inlägg. Whats teh deal? En blogg är ju lite som ett ritblock där man kladdar ner det man tänker på för tillfället. Så vad är meningen med att skriva ett inlägg som syns på bloggen, men som inte envar har nyckeln till.

"Nej, jag är inte medveten om mina sådana inlägg."

Min anledning är gråzonen..
Ni vet att man gör ett val när man skriver inlägg, att antingen publicera eller inte publicera alls. Vem som helst som vet vad han eller hon vill har redan bestämt sig. Men så har vi ju gråzons-folket, vi som grubblar, vi som tänker (för mycket) och inte vet riktigt vart vi vill. Vi vill vara raka och säga vad vi tycker men vet inte hur det kommer att tas emot av folk i den närmre kretsen. Senaste gången jag försökte blev jag idiotförklarad.
Jag gillar inte att ses så, för det gör ont, simple as that.

"Failure is allways the best way to learn, retracing your steps 'till you know."

Kings of Convenience. (Ja, jag blir lätt insnöad på band)

Så jag gör inte sånt längre, skriver saker som låter bra för stunden, men jag vill ändå att det ska finnas där som ett bevis på vad jag kände just den stunden. Kanske - när tiden är inne - är det dags att ta ut den i ljuset och låta den bli en del av mig och bloggen, synlig för alla. Kanske är det bättre att den förblir där som en titel. Där men ändå inte.. Vi som tänker för mycket ska inte alltid skriva saker med stundens ingivelse, det är vad jag lärde mig av min failure.