Nu har jag klämt i mig en sån där god baguette från Café Porten, druckit ett glas mjölk och börjar äntligen känna mig mätt och vaken nog att ta tag i inlägget Från årets riksläger i Jämtland.
Att jag är med i "sekten" 4H är något jag inte talar så högt om. Mest för att folk klumpar ihop oss med scouterna, ve och fasa. Det är tröttsamt i längden, jag lovar. Hur som helst är en av höjdpunkterna i 4H-året just rikslägret -mest kallat för bara Rix- som annordnas i olika delar av landet där 4H är verksamt.

Notis: 2011 kommer Rix att vara i Varberg här i Halland.

I år bar det av till Föllinge, en liten ort ovanför Östersund i Jämtlands län.

Lördag kväll, Anton ringer, jag kör den gamla vanliga, för jag vet hur uttrycket "en öl" brukar sluta, och jag gillar inte att bli full som ett litet ägg. Men.. Tja.. Vi har ju trots allt inte setts (Finns det ordet?) på ett tag, så varför inte.

Anton, som i nuläget är en självutnämnd författare, har slagit på stort och köpt sig en Remington skrivmaskin som han är jättestolt över.

 

Anton och Remington

 

Antons nya profilbild på ansiktsboken. Jag antar att eftersom han numera är författare vill han bli mer oidentifierbar i media.

Vi började med lite vin på Fannys (Författarens flickvän) altan tillsammans där vi satt och pratade om sjöfart och boken "Ensam seglare jorden runt" med Fannys föräldrar. Allmänt trevligt, fast jag knappt kan något om sjön, för vi går inte så bra ihop, hon och jag. Allmänbildning har ju aldrig skadat någon.

Därefter begav vi oss till de lägsta av varbergs vattenhål så här års. Restaurang  Solviken i Apelviken, borås-folkets (läs djurens) tillhåll. Hit kan man gå för att hitta de mest groteska människoliknande varelser Sverige har att erbjuda. Medelåldersmän i camofärgade cowboyhattar, bruna & russinskrynkliga fruar, brats och listan görs bara längre ju fler sekunder ögonen hålls öppna.

Vi slår oss ner vid ett bord, beställer varsin pizza och en hof och skrattar lite åt den spännande låtlistan från 90-talet som dom lyckats slänga ihop. Westlife, blandas med Five som kommer efter Idas sommarvisa. Musik som alla kan känna igen sig i. Inte för ny för de 40-åriga, inte för gammal för att 20-åringarna ska känna igen det. De små barnen vill ju ändå bara ha glass, så de skiter ju i musiken. Samma sak som de förmodligen spelar varje år antog vi.

"Vi ger Sommargästerna vad Sommargästerna vill ha."

Fast de egentligen innerst inne vill spela jazzmusik, eller åtminstone nåt annat än Five..

Så vi hinner med att prata lite med Fanny och hennes bartender-vänner som är helt speedade. (Tycker jag som kommer från en lugnare arbetsatmosfär.) Vi tar en ny hof och sätter oss ner vid bordet igen.
Det hinner inte gå tio minuter innan det kommer två drunken dudes med tribals över sina gympumpade, rödbrända armar och sätter sig vid samma fyrmannabord som oss. Följande konversation inleds. Håll i hatten..

- Hej
Vi: - Hej
- Vi e inte heller bögar.
- Nä! Höhö!
Vi: - Okej.
- Nä. instämmer den andre. Vi har fått f (ja, ni kan ju gissa själva.. Gitarr kanske?) här.

Pratar en minut om vad dom gör här i Varberg.

- Vi va på nå stort ställe igår.. Va hette de nu igen?
Anton: - Sociten?
- Ah just det.. E ni härifrån eller?
Vi: - Ja, vi e från varberg. Vart kommer ni ifrån?
- Borås. (Surprise!) säger den ene.
- Från min mammas gitarr! säger den andre.
- Berätta vad du gjorde när du kom ut.
- Jag sparka till henne med vänsterfoten i gitarren så att hon fick (take a guess?) och sprutade mig i ansiktet.

Vid det här laget var jag så fachinerad att jag inte kunde tro det. Det var som att resa tillbaka i tiden. Har vi utvecklats från det här stadiet? Är borås ett galapagos där evolutionen gått i sin egen takt. Någon borde göra en naturfilm om det här.

Vi lyckades ta oss därifrån rätt snabbt efter detta och på vägen hem kom vi fram till att vi skämdes över alla coola dudes som folk blandar ihop oss med. Inte konstigt att tjejer tycker att killar är svin.

Jag är dålig på att lägga upp bilder på min blogg, jag vet det så väl. Så nu tänkte jag beskriva min midsommar i bilder. Någon slags retribution, kan man kalla det.

Sandra, en av mina kollegor on the slitsamma Ringhals var där..

..och blev för övrigt nominerad till tävlingen: "Vem är mest man på ön?"

"Åh-Hepp!"

"A giant once had a dream, to build a house of human and wood"

Jag kände mig lite sådär extra pepp nu när jag vaknade i morse (15.00), nu skulle jag göra slag i saken med mitt fotointresse och sälja in mig hos min gamla fotolärare på Rosenfred.

Det gick inte riktigt som jag väntat. Det är visst en hel del lagar och regler som gäller vid utlåning av kommunens prylar. Eller utlåning... Man får ju som privatperson inte låna något alls.. Konstigt, eftersom kommunen är väl byggd på pengar från alla privatpersoner som bor där.

Jaja, det gick piss hur som helst med mina planer. Får hitta ett annat ställe. Det var hur som helst kul att träffa fotolärarn igen, han är lite av en förebild för mig.

Nu ska jag dricka kaffe och röja upp i lägenheten.

Jag har verkligen inte haft ork att skriva sen min vistelse i Uppsala. Semestern i mellersta Sverige med en av mina bästa vänner tog verkligen musten ur mig. Oroa er inte, det är inte bara er jag försummat, det är annat också, som Anton. Så ni kan kasta av er känslan av ensam bortglömdhet.

Det är nästan en vecka sedan Kent hade sin spelning på Läkerol arena i Gävle, och vilken spelning! De var så bra att jag knappt kunde tro mina sinnen. Jag var på en annan konsert med dem för några - två? - år sen i Lund med Anton. Ledsen Honk, men den här spelningen var helt sjuk. Kanske för att lokalen var större, jag vet faktiskt inte.

Det känns fel att visa en konsert i bilder, men vad har jag för val? Måste erkänna att jag tog några små videoklipp under konserten. Stod med kameran som en liten fjortis. Jag blev förvånandsvärt nöjd över resultatet, men jag tänker inte lägga upp dem här, för då måste jag lägga upp det på youtube, och det, är under min värdighet.

Skriv en kommentar om ni skulle vilja se fler bilder i inlägget. Det här är ett litet urval.

          
Ja, om någon ser det och undrar, det är hörlurar som jag har hängande i öronen. Jag råkade glömma mina öronproppar och eftersom jag inte önskade förvärra min tinnitus så fick jag ta det näst bästa jag hade.

På sista låten sprutade de ut tusentals små röda änglar av papper.

Lovade ju migsjälv att fotografera mer nu på nyår, och vad vore jag för fotograf om jag inte delade med mig av mina alster. Det är bara satan att min paranoia och letargi gärna står i vägen för mig. Tanken går ju liksom genom huvet: "Hey, tänk om jag faktiskt tar så bra bilder att någon snor dom från mig.."

Yeah, storhetsvansinne, Emil. Hahaha!

Men nu är det ändring på det är tanken.

Det är inte så ofta dimma över brunnsberg där jag bor. Men jag älskar det magiska som lite extra luftfuktighet kan skapa.

Till nästa gång ska jag nog ha lite mer transparens i vattenmärkningen, så att den inte stör lika mycket.